http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article12771279.ab
Att det skulle minska suget hos en rökare genom att gömma cigaretterna är bara trams. Är man rökare så är man. Då letar man upp cigaretter var de än finns oavsett hur svårt det är.
Om man är olyckligare som rökare vet jag inte....
Jag har själv varit rökare i totalt 16 år och under den tiden var jag väl lika lycklig som olycklig. Vad jag kommer ihåg i alla fall.
De gånger jag rökte extra mycket var när jag hade tråkigt, var ledsen, satt på uteserveringar eller var på väg någon stans.
Jag slutade röka ett par månader innan jag blev gravid och det var inga konstigheter med det. Jag läste en helt otrolig bok om att sluta röka som gjorde det så enkelt (ÄNTLIGEN icke-rökare för kvinnor, av Allen Carr). Jag vet att det låter som något påhittat men det kan faktiskt vara LÄTT att sluta. Om man verkligen vill och om man verkligen är motiverad så går det. Om man inte klarar av det så är det för att "det lilla monstret" i form av nikotin har för stor makt över en.
Det enda som gäller är att ta tillbaka makten över sitt eget liv. Ta tillbaka makten över sina egna tankar och sina egna handlingar.
SLUTA låta nikotinet bestämma vad DU vill!!!
torsdag 31 mars 2011
Tack
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article12813730.ab
Har int emycket mer att säga mer än att:
MAN SKÄMTAR INTE OM MICHAEL!!!
Han var störst och kommer alltid att vara det. Hans olycka är bara att beklaga och utan den hade han kanske fortfarande varit här och skrivit dessa fantastiska låtar som han producerade en efter en.
Kan inte med ord beskriva vad hans musik har betytt för mig och jag känner mig så lyckligt lottad över att jag fått se honom live.
Du kommer alltid att bli ihågkommen. Du blev odödlig för mig.
R.I.P
MAN SKÄMTAR INTE OM MICHAEL!!!
Han var störst och kommer alltid att vara det. Hans olycka är bara att beklaga och utan den hade han kanske fortfarande varit här och skrivit dessa fantastiska låtar som han producerade en efter en.
Kan inte med ord beskriva vad hans musik har betytt för mig och jag känner mig så lyckligt lottad över att jag fått se honom live.
Du kommer alltid att bli ihågkommen. Du blev odödlig för mig.
R.I.P
Tala sanning eller vara "otrogen", det är frågan...
http://www.aftonbladet.se/wendela/article12809270.ab
Skulle de vara sorgligt att dessa stackars killar aldrig kan presentera sina fejkade klickvänner för sina kompisar???
Jag tycker det är absurt.
På vilket sätt skulle det vara bättre att fejka en flickvän??? När han ska sitta ensam hemma på helgerna för att han ska hem till "tjejen"??? När han ska hålla reda på alla lögnerna så att de inte kommer tillbaka och "avslöjar" honom???
Hur kan han bli något annat än mer olycklig och mer ensam genom att ljuga om en flickvän. Och tänk om han faktiskt träffar en tjej när kompisarna är med. Hur ska han då göra? Ska han vara "otrogen" då eller vackert förklara för tjejen att han är "upptagen"???
Nej. Jag tycker det är bättre att hålla sig till sanningen.
Det är såna killar jag gillar i alla fall.....
Skulle de vara sorgligt att dessa stackars killar aldrig kan presentera sina fejkade klickvänner för sina kompisar???
Jag tycker det är absurt.
På vilket sätt skulle det vara bättre att fejka en flickvän??? När han ska sitta ensam hemma på helgerna för att han ska hem till "tjejen"??? När han ska hålla reda på alla lögnerna så att de inte kommer tillbaka och "avslöjar" honom???
Hur kan han bli något annat än mer olycklig och mer ensam genom att ljuga om en flickvän. Och tänk om han faktiskt träffar en tjej när kompisarna är med. Hur ska han då göra? Ska han vara "otrogen" då eller vackert förklara för tjejen att han är "upptagen"???
Nej. Jag tycker det är bättre att hålla sig till sanningen.
Det är såna killar jag gillar i alla fall.....
Hur är det möjligt???
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article12801734.ab
Är det då så konstigt att det är svårt att ge sig ut och börja dejta igen efter att ha blivit dumpad???
Man lär sig av sina misstag. Det är något man får höra hela livet. Ramlar man får man lära sig att gå mer försiktigt. Bränner man sig får man lära sig att vara mer försiktig. Hela tiden ska man vara mer försiktig.
Hela tiden utom när det gäller brustet hjärta.
Då ska man kasta sig rätt ut i avgrunden igen utan att vara rädd. Utan att vara försiktig. Man ska våga chansa utan att vara rädd.
Hur kan det vara möjligt???
Är det då så konstigt att det är svårt att ge sig ut och börja dejta igen efter att ha blivit dumpad???
Man lär sig av sina misstag. Det är något man får höra hela livet. Ramlar man får man lära sig att gå mer försiktigt. Bränner man sig får man lära sig att vara mer försiktig. Hela tiden ska man vara mer försiktig.
Hela tiden utom när det gäller brustet hjärta.
Då ska man kasta sig rätt ut i avgrunden igen utan att vara rädd. Utan att vara försiktig. Man ska våga chansa utan att vara rädd.
Hur kan det vara möjligt???
Man är ju "bara" gravid
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article12509933.ab
Jag kan inte annat än att bara hålla med.
Att vara gravid var det värsta jag varit med om förutom förlossningen då. Självklart ångrar jag ingenting eftersom det resulterade i att jag fick min älskade son men jag kommer aldrig att kunna säga att det var en skön upplevelse.
Jag vill ha ett barn till och ett syskon till min son men jag fasar för de 9 långa månaderna. Inte nog med att man kommer att må som skit, svälla upp som en elefant och ha ont överallt. Dessutom ska man jobba som vanligt och gnäller man det minsta får man bara höra av alla att man inte är sjuk utan "bara" gravid.
Vet inte hur jag ska kunna genomleva en graviditet till men det ska jag. Men gud nåde den som kommer fram och ska klappa om min lilla mage och prata om hur mysigt det är att vara gravid....
För att inte prata om hur "vacker" man är när man är gravid. Jag var inte ett skit vacker. En stor överväxt valross som knappt kan röra sig. Det är väl verkligen vad alla killar drömmer om. Eller? En kvinna som knappt kan torka sig efter att hon duschat. En kvinna som inte når ner för att raka benen. En kvinna vars fötter växer till det dubbla. En kvinna som snarkar så högt så ingen kan sova. Det är väl saker som står på alla killars listor över drömtjejen va???
När väl sedan barnet äntligen är ute så kommer amningen. En sak som alla berättat om hur underbart det var. Vilken kontakt man fick. Hur mysigt det var. Ingen berättade hur JÄVLA ont det gjorde. Hur bröstvårtorna blir helt såriga och spricker varje gång mjölken ska serveras.
Nej, hade jag kunnat lämna över nästa graviditet till sambon hade jag gjort det med nöje.
Missförstå mig inte nu. Jag älskade att få barn och ångrar ingenting. Jag tänker ju faktiskt gå igenom det igen. Men en underbar upplevelse. Det är det inte.......
Att vara gravid var det värsta jag varit med om förutom förlossningen då. Självklart ångrar jag ingenting eftersom det resulterade i att jag fick min älskade son men jag kommer aldrig att kunna säga att det var en skön upplevelse.
Jag vill ha ett barn till och ett syskon till min son men jag fasar för de 9 långa månaderna. Inte nog med att man kommer att må som skit, svälla upp som en elefant och ha ont överallt. Dessutom ska man jobba som vanligt och gnäller man det minsta får man bara höra av alla att man inte är sjuk utan "bara" gravid.
Vet inte hur jag ska kunna genomleva en graviditet till men det ska jag. Men gud nåde den som kommer fram och ska klappa om min lilla mage och prata om hur mysigt det är att vara gravid....
För att inte prata om hur "vacker" man är när man är gravid. Jag var inte ett skit vacker. En stor överväxt valross som knappt kan röra sig. Det är väl verkligen vad alla killar drömmer om. Eller? En kvinna som knappt kan torka sig efter att hon duschat. En kvinna som inte når ner för att raka benen. En kvinna vars fötter växer till det dubbla. En kvinna som snarkar så högt så ingen kan sova. Det är väl saker som står på alla killars listor över drömtjejen va???
När väl sedan barnet äntligen är ute så kommer amningen. En sak som alla berättat om hur underbart det var. Vilken kontakt man fick. Hur mysigt det var. Ingen berättade hur JÄVLA ont det gjorde. Hur bröstvårtorna blir helt såriga och spricker varje gång mjölken ska serveras.
Nej, hade jag kunnat lämna över nästa graviditet till sambon hade jag gjort det med nöje.
Missförstå mig inte nu. Jag älskade att få barn och ångrar ingenting. Jag tänker ju faktiskt gå igenom det igen. Men en underbar upplevelse. Det är det inte.......
onsdag 30 mars 2011
Besviken och sårad
Blod ska vara tjockare än vatten sägs det men jag vet inte.
Det är inte ofta jag ber om hjälp utan när det väl händer så är det för att jag inte kan lösa det på annat sätt. Igår ringde jag min syster och bad henne köra ett par prov till en kollega men det kunde hon absolut inte. Det var hemskt jobbigt och hon och hennes sambo var så hemskt trötta.
Att jag sen låg hemma o hade kräksjuka o verkligen inte kunde sätta mig i bilen fattade hon tydligen inte. Hon frågade flera gånger om proven tvunget måste lämnas på en gång och att jag i så fall kunde planerat det lite bättre så att jag hade lämnat de tidigare.
Jag blir bara så jävla arg, ledsen och sårad......
Om inte jag varit tvungen att lämna proven hade jag väl inte bett om hjälp???
Och hur i helvete ska jag kunna veta att jag kommer att få vinterkräksjukan???
Så jävla besviken.......
Det är inte ofta jag ber om hjälp utan när det väl händer så är det för att jag inte kan lösa det på annat sätt. Igår ringde jag min syster och bad henne köra ett par prov till en kollega men det kunde hon absolut inte. Det var hemskt jobbigt och hon och hennes sambo var så hemskt trötta.
Att jag sen låg hemma o hade kräksjuka o verkligen inte kunde sätta mig i bilen fattade hon tydligen inte. Hon frågade flera gånger om proven tvunget måste lämnas på en gång och att jag i så fall kunde planerat det lite bättre så att jag hade lämnat de tidigare.
Jag blir bara så jävla arg, ledsen och sårad......
Om inte jag varit tvungen att lämna proven hade jag väl inte bett om hjälp???
Och hur i helvete ska jag kunna veta att jag kommer att få vinterkräksjukan???
Så jävla besviken.......
Äntligen
http://www.aftonbladet.se/wendela/article12806690.ab
Äntligen kommer det lite trender som inte inkluderar helrakat underliv :)
Vet inte om jag är ensam om det men jag har aldrig klarat av helrakat. Jag får hårsäcksinflammationer och det kliar som faaaaannnn.....
Det tycker inte jag är så sexigt i alla fall.
Jag kör hellre lite ansat och försöka hålla koll på bikinilinjen utan en massa röda prickar.
Men det är ju bara jag :)
Äntligen kommer det lite trender som inte inkluderar helrakat underliv :)
Vet inte om jag är ensam om det men jag har aldrig klarat av helrakat. Jag får hårsäcksinflammationer och det kliar som faaaaannnn.....
Det tycker inte jag är så sexigt i alla fall.
Jag kör hellre lite ansat och försöka hålla koll på bikinilinjen utan en massa röda prickar.
Men det är ju bara jag :)
tisdag 29 mars 2011
Livrädd
Hur ska man våga trotsa sina inre demoner?
Hur ska man våga lämna det trygga och bege sig ut i det okända?
http://www.aftonbladet.se/wendela/article12800086.ab
Förr hade jag flera vänner men med åren har antalet sjunkit till att nu endast bestå av ett fåtal bekanta som hörs av ibland.
Anledningarna till det är många och en stor del av skulden bär jag nog på själv. Så länge jag kan minnas har jag velat ha många nära kompisar som kan sitta i timmar och prata om precis allting men om jag tänker efter så har jag nog aldrig haft en enda.
Inte en enda som jag har kunnat prata med om allt....
Jag har nog alltid varit rädd för att jag inte ska duga som den jag är och att jag inte ska passa in. Att andra inte ska vilja umgås med mig. Att andra ska tycka att jag är tråkig och att de klarar sig lika bra utan mig. Att andra ska tycka att jag är tråkig.
Jag hade en bästis när jag var liten som sedan flyttade och en bästis på lågstadiet innan vi flyttade. Efter det har jag inte haft någon. Det var en tjej som jag umgicks mycket med och som jag litade på. Henne pratade jag med om allt. Om alla killar man var kär i och om rädslan för att inte killarna skulle tycka om mig. Hon gjorde inte mycket för att stödja mig.
Jag kände mig sviken.....
När jag sedan började få mer seriösa förhållanden umgicks jag hellre med "honom" än med tjejerna då det fick mig att må så mycket bättre. Under flera år var det jag som tog steget bort från mina kompisar och det ångrar jag idag.
Jag har under de senaste åren gjort ett par (inte speciellt många) ordentliga försök till att verkligen skapa nya kontakter eller återuppta gamla men det har inte gått vidare bra.
Många tycker nog nu att jag verkar som ett missfoster som förtjänar att vara ensam efter att ha "valt" det själv och kanske har ni rätt??? Kanske är det så. Kanske borde jag bara rulla in under en sten och försvinna i skuggan.
Min största rädsla är faktiskt att ni har rätt. Min största rädsla är faktiskt att mitt "X" hade rätt hela tiden när han kallade mig ful, tråkig och äcklig. Min största rädsla är att det är MIG det är fel på. Att ingen vill umgås med mig.
Den rädslan hindrar mig från att ta steget fullt ut. Den rädslan hindrar mig från att faktiskt lyfta på luren och ringa till dig. Den rädslan får mig att förbli ensam.
För tänk om du bara bekräftar min rädsla. Tänk om du bevisar för mig att det faktiskt är så.
Att jag inte duger som den jag är......
http://www.aftonbladet.se/wendela/article12800086.ab
Förr hade jag flera vänner men med åren har antalet sjunkit till att nu endast bestå av ett fåtal bekanta som hörs av ibland.
Anledningarna till det är många och en stor del av skulden bär jag nog på själv. Så länge jag kan minnas har jag velat ha många nära kompisar som kan sitta i timmar och prata om precis allting men om jag tänker efter så har jag nog aldrig haft en enda.
Inte en enda som jag har kunnat prata med om allt....
Jag har nog alltid varit rädd för att jag inte ska duga som den jag är och att jag inte ska passa in. Att andra inte ska vilja umgås med mig. Att andra ska tycka att jag är tråkig och att de klarar sig lika bra utan mig. Att andra ska tycka att jag är tråkig.
Jag hade en bästis när jag var liten som sedan flyttade och en bästis på lågstadiet innan vi flyttade. Efter det har jag inte haft någon. Det var en tjej som jag umgicks mycket med och som jag litade på. Henne pratade jag med om allt. Om alla killar man var kär i och om rädslan för att inte killarna skulle tycka om mig. Hon gjorde inte mycket för att stödja mig.
Jag kände mig sviken.....
När jag sedan började få mer seriösa förhållanden umgicks jag hellre med "honom" än med tjejerna då det fick mig att må så mycket bättre. Under flera år var det jag som tog steget bort från mina kompisar och det ångrar jag idag.
Jag har under de senaste åren gjort ett par (inte speciellt många) ordentliga försök till att verkligen skapa nya kontakter eller återuppta gamla men det har inte gått vidare bra.
Många tycker nog nu att jag verkar som ett missfoster som förtjänar att vara ensam efter att ha "valt" det själv och kanske har ni rätt??? Kanske är det så. Kanske borde jag bara rulla in under en sten och försvinna i skuggan.
Min största rädsla är faktiskt att ni har rätt. Min största rädsla är faktiskt att mitt "X" hade rätt hela tiden när han kallade mig ful, tråkig och äcklig. Min största rädsla är att det är MIG det är fel på. Att ingen vill umgås med mig.
Den rädslan hindrar mig från att ta steget fullt ut. Den rädslan hindrar mig från att faktiskt lyfta på luren och ringa till dig. Den rädslan får mig att förbli ensam.
För tänk om du bara bekräftar min rädsla. Tänk om du bevisar för mig att det faktiskt är så.
Att jag inte duger som den jag är......
onsdag 23 mars 2011
Mitt sätt
Har fått kommentarer om att det är starkt av mig att skriva om mina erfarenheter helt öppet men jag vet inte.
Det är bara mitt sätt att hantera allt. Jag skriver. Har alltid älskat att skriva och insåg snabbt med min blogg att behållningen blev så mycket större när någon faktiskt läser vad jag skriver.
Ibland tror jag kanske att det oklokt att skriva så mycket om det men om det får mig att må bättre så skiter jag i vilket.
Folk får helt enkelt tycka vad de vill.
Jag kommer ändå alltid att fortsätta skriva :)
Det är bara mitt sätt att hantera allt. Jag skriver. Har alltid älskat att skriva och insåg snabbt med min blogg att behållningen blev så mycket större när någon faktiskt läser vad jag skriver.
Ibland tror jag kanske att det oklokt att skriva så mycket om det men om det får mig att må bättre så skiter jag i vilket.
Folk får helt enkelt tycka vad de vill.
Jag kommer ändå alltid att fortsätta skriva :)
Värdelös och ful
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article12770498.ab
Under flera år fick jag lära mig hur ful, värdelös, dum och tråkig jag var. Mitt X gav mig så djupa sår som kommer ta flera år till för att läka men till skillnad från Rihanna fick jag aldrig några skador eller märken att visa upp.
Inga bevis för vad jag fick utstå fanns att visa upp.
Jag svalde och svalde tills jag trodde på allt han sa. Tills orden hade satt sig så djupt att de blev verkliga. Att de blev sanna. Trots att jag i början lät orden rinna av mig och bortförklarade alla hans "dumma" påhitt så började jag sakta att tro på allt. Kanske var det faktiskt så att jag var onödigt överkänslig? Kanske var det så att jag faktiskt var riktigt tråkig och att ingen ville umgås med mig? Kanske var jag verkligen så ful och luktade så illa jämt att ingen ville ta i mig?
Jag började tro på allt och blev ordentligt hjärntvättad. Jag har fortfarande mycket av det kvar i min hjärna och jag jobbar dagligen med att försöka bevisa för mig själv att han hade fel. Att jag visst duger som jag är. Att jag visst är värd att bli älskad. Men det tar tid. Det är svårt.
Fallgroparna är många och minsta motgång kan riva upp alla gamla känslor igen.
Att gå på stan är inte längre en njutning. För tänk om jag springer på honom. Tänk om jag ser honom. Han påverkar fortfarande mitt liv mycket mer än jag vill tillåta. Det är inte lätt. Inget är lätt.
Det syns inte på oss som blivit utsatta för psykisk misshandel men såren det skapar är lika verkliga. För oss är smärtan lika verklig. För oss är förnedringen lika verklig.
För oss var det ett helvete.....
http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article13612893.ab
Under flera år fick jag lära mig hur ful, värdelös, dum och tråkig jag var. Mitt X gav mig så djupa sår som kommer ta flera år till för att läka men till skillnad från Rihanna fick jag aldrig några skador eller märken att visa upp.
Inga bevis för vad jag fick utstå fanns att visa upp.
Jag svalde och svalde tills jag trodde på allt han sa. Tills orden hade satt sig så djupt att de blev verkliga. Att de blev sanna. Trots att jag i början lät orden rinna av mig och bortförklarade alla hans "dumma" påhitt så började jag sakta att tro på allt. Kanske var det faktiskt så att jag var onödigt överkänslig? Kanske var det så att jag faktiskt var riktigt tråkig och att ingen ville umgås med mig? Kanske var jag verkligen så ful och luktade så illa jämt att ingen ville ta i mig?
Jag började tro på allt och blev ordentligt hjärntvättad. Jag har fortfarande mycket av det kvar i min hjärna och jag jobbar dagligen med att försöka bevisa för mig själv att han hade fel. Att jag visst duger som jag är. Att jag visst är värd att bli älskad. Men det tar tid. Det är svårt.
Fallgroparna är många och minsta motgång kan riva upp alla gamla känslor igen.
Att gå på stan är inte längre en njutning. För tänk om jag springer på honom. Tänk om jag ser honom. Han påverkar fortfarande mitt liv mycket mer än jag vill tillåta. Det är inte lätt. Inget är lätt.
Det syns inte på oss som blivit utsatta för psykisk misshandel men såren det skapar är lika verkliga. För oss är smärtan lika verklig. För oss är förnedringen lika verklig.
För oss var det ett helvete.....
http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article13612893.ab
Är inte lärare experter???
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12770074.ab
OK. Det är alltså experter som krävs för att elevers mattekunskaper ska bli bättre i den svenska skolan....
Vad är vi lärare då? Inga experter på det vi gör och är utbildade till verkar det som....
Än en gång trycks vi ner och får stämplat i pannan att vi inte kan utföra vårt jobb. Att det krävs fler vuxna i skolan har vi flaggat för länge och det skulle verkligen bli en lättnad i vår arbetsbörda om det kom ut extra personal för att hjälpa oss med undervisningen. Men experter finns det redan. Det vi behöver är TID och åter TID. Tid för att planera bättre lektioner. Tid för att sitta mer enskilt med eleverna. Tid till att ägna oss åt undervisning i stället för att springa runt och leka poliser och ordningsvakter.
Det finns många elever som är jätte duktiga och har det riktiga mattetänket men det är sällan som man hinner med att utmana deras tankar och ge de riktigt härliga matteuppgifter att bita i. Nej i stället går tiden till att få lilla "Olle" att sitta på sin plats och inte springa omkring, lilla "Anna" måste ha enskild genomgång på bråk för att förstå, envise "August" behöver någon som jagar på honom så att han får mer än 1 tal gjort per lektion. Samtidigt har man för det mesta 10 händer upp i luften på en gång så att man måste springa runt som en skollad råtta för att hinna hjälpa så många som möjligt innan lektionen tar slut.
Jag tror dock inte på att några "experter" skulle vara en lösning. Nej, satsa mer pengar på skolan i stället och anställ mer personal.
Fler utbildade lärare och mindre barngrupper. Det tror jag är lösningen.
En minskad arbetsbörda är det som jag tror kommer krävas för att vi ska orka. Minskad arbetsbörda och högre status där omgivningen tror på oss och vår kapacitet.
En status som inte blir bättre om inte lönerna höjs rejält........
OK. Det är alltså experter som krävs för att elevers mattekunskaper ska bli bättre i den svenska skolan....
Vad är vi lärare då? Inga experter på det vi gör och är utbildade till verkar det som....
Än en gång trycks vi ner och får stämplat i pannan att vi inte kan utföra vårt jobb. Att det krävs fler vuxna i skolan har vi flaggat för länge och det skulle verkligen bli en lättnad i vår arbetsbörda om det kom ut extra personal för att hjälpa oss med undervisningen. Men experter finns det redan. Det vi behöver är TID och åter TID. Tid för att planera bättre lektioner. Tid för att sitta mer enskilt med eleverna. Tid till att ägna oss åt undervisning i stället för att springa runt och leka poliser och ordningsvakter.
Det finns många elever som är jätte duktiga och har det riktiga mattetänket men det är sällan som man hinner med att utmana deras tankar och ge de riktigt härliga matteuppgifter att bita i. Nej i stället går tiden till att få lilla "Olle" att sitta på sin plats och inte springa omkring, lilla "Anna" måste ha enskild genomgång på bråk för att förstå, envise "August" behöver någon som jagar på honom så att han får mer än 1 tal gjort per lektion. Samtidigt har man för det mesta 10 händer upp i luften på en gång så att man måste springa runt som en skollad råtta för att hinna hjälpa så många som möjligt innan lektionen tar slut.
Jag tror dock inte på att några "experter" skulle vara en lösning. Nej, satsa mer pengar på skolan i stället och anställ mer personal.
Fler utbildade lärare och mindre barngrupper. Det tror jag är lösningen.
En minskad arbetsbörda är det som jag tror kommer krävas för att vi ska orka. Minskad arbetsbörda och högre status där omgivningen tror på oss och vår kapacitet.
En status som inte blir bättre om inte lönerna höjs rejält........
tisdag 22 mars 2011
Nu börjar livet
http://www.aftonbladet.se/vader/article12769138.ab
Äntligen är våren här. För att stanna hoppas jag.
Kan inte med ord beskriva hur mycket jag har längtat efter sol, ljus och värme. Vinterns mörker gör mig så trött och seg och vissa dagar, eller på sistone nästan varje dag, vill jag bara dra täcket över huvudet och försvinna. Bara låta världen snurra på utan mig......
Men nu kan jag börja leva igen. Nu kan jag äntligen gå ut och låta solens strålar fylla mig med ny energi. Nu kan äntligen solens strålar förvandla mitt kritvita, döda ansikte till ett färgglatt, levande leende.
Att äntligen kunna gå ut och fixa i trädgården, gå ut i skogen, sparka boll med lillprinsen, åka och fiska och bara njuta av naturen utan att frysa och bli blöt med lager efter lager av kläder.
Finns det något bättre???
Synd bara att man jobbar större delen av dagarna.
Men, men vad är en bal på slottet.........
NU ÄR DET VÅR!!!
Äntligen är våren här. För att stanna hoppas jag.
Kan inte med ord beskriva hur mycket jag har längtat efter sol, ljus och värme. Vinterns mörker gör mig så trött och seg och vissa dagar, eller på sistone nästan varje dag, vill jag bara dra täcket över huvudet och försvinna. Bara låta världen snurra på utan mig......Men nu kan jag börja leva igen. Nu kan jag äntligen gå ut och låta solens strålar fylla mig med ny energi. Nu kan äntligen solens strålar förvandla mitt kritvita, döda ansikte till ett färgglatt, levande leende.
Att äntligen kunna gå ut och fixa i trädgården, gå ut i skogen, sparka boll med lillprinsen, åka och fiska och bara njuta av naturen utan att frysa och bli blöt med lager efter lager av kläder.
Finns det något bättre???
Synd bara att man jobbar större delen av dagarna.
Men, men vad är en bal på slottet.........
NU ÄR DET VÅR!!!
måndag 21 mars 2011
Som lärare vet jag
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article12745624.ab
Som lärare vet jag tyvärr mycket väl att den här typen av lekar existerar. Men de är verkligen inte tillåtna. Vi tar tag i allt vi ser vilket tyvärr inte är allt. Mycket sker bakom våra ryggar och det skulle verkligen behövas fler vuxna i skolan.
Jag har jobbat som lärare i snart 10 år och arbetsbelastningen blir bara större och större. Vi får fler och fler uppgifter men inget plockas bort. Trots det räknar alla med att vi ska hinna med allt det andra runt omkring. Det gör vi inte.... Tiden räcker inte till......
Jag har många gånger sett spår och ärr efter de här maktlekarna och varje gång har det lett till en massa uppföljning och samtal vilket tar mycket tid. Missförstå mig inte nu. Den viktigaste uppgiften vi har som vuxna är att hjälpa barnen att bli sociala och empatiska samhällsmedborgare men vi behöver mer hjälp till det. Vi lärare hinner inte med allt. När de här samtalen tar så mycket tid är det annat som får stryka på foten.
Undervisningen som förr var den största delen av mitt yrke har nu blivit en bråkdel av vad jag håller på med på jobbet. Vart tog den vägen? Hur har barnen kunnat förändrats så mycket att den största delen av uppfostringen nu ligger på skolan? Vad har hänt med föräldrarollen? Har föräldrar nu för tiden ingen ork och tid kvar till sina barn?
Någon borde fundera på vart vi är på väg och ta tag i det. Kanske skulle du och jag vara de första med att försöka förändra???
Kanske du och jag.......
Som lärare vet jag tyvärr mycket väl att den här typen av lekar existerar. Men de är verkligen inte tillåtna. Vi tar tag i allt vi ser vilket tyvärr inte är allt. Mycket sker bakom våra ryggar och det skulle verkligen behövas fler vuxna i skolan.
Jag har jobbat som lärare i snart 10 år och arbetsbelastningen blir bara större och större. Vi får fler och fler uppgifter men inget plockas bort. Trots det räknar alla med att vi ska hinna med allt det andra runt omkring. Det gör vi inte.... Tiden räcker inte till......
Jag har många gånger sett spår och ärr efter de här maktlekarna och varje gång har det lett till en massa uppföljning och samtal vilket tar mycket tid. Missförstå mig inte nu. Den viktigaste uppgiften vi har som vuxna är att hjälpa barnen att bli sociala och empatiska samhällsmedborgare men vi behöver mer hjälp till det. Vi lärare hinner inte med allt. När de här samtalen tar så mycket tid är det annat som får stryka på foten.
Undervisningen som förr var den största delen av mitt yrke har nu blivit en bråkdel av vad jag håller på med på jobbet. Vart tog den vägen? Hur har barnen kunnat förändrats så mycket att den största delen av uppfostringen nu ligger på skolan? Vad har hänt med föräldrarollen? Har föräldrar nu för tiden ingen ork och tid kvar till sina barn?
Någon borde fundera på vart vi är på väg och ta tag i det. Kanske skulle du och jag vara de första med att försöka förändra???
Kanske du och jag.......
Var är mitt Sverige?
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article12759012.ab
Hur jävla svårt ska det vara att hjälpa de få som fått så svåra biverkningar av vaccinet som dessa.
Har inte alla samma rättighet till ett värdigt liv?
Har inte alla rätt till hjälp?
Jag trodde i min enfaldighet att Sverige var ett rättvist land där alla var lika värda och där myndigheterna tog ansvar.
Får bara tacka min gud att inte vi är bland de drabbade den här gången, men vad skulle vi göra om så var fallet. Vi tvekade aldrig att ta vaccinet......
Kanske bara dags att acceptera att vi tillhör den LILLA människan som står utanför systemet. När allt är OK så fungerar livet men så fort någonting händer så vänder alla ryggen till.
Är man inte NÅGON eller har kraft och kunskap för att kriga för sin sak så får man klara sig så gott det går.
Var har det Sverige tagit vägen som jag trodde att jag levde i???
Hur jävla svårt ska det vara att hjälpa de få som fått så svåra biverkningar av vaccinet som dessa.
Har inte alla samma rättighet till ett värdigt liv?
Har inte alla rätt till hjälp?
Jag trodde i min enfaldighet att Sverige var ett rättvist land där alla var lika värda och där myndigheterna tog ansvar.
Får bara tacka min gud att inte vi är bland de drabbade den här gången, men vad skulle vi göra om så var fallet. Vi tvekade aldrig att ta vaccinet......
Kanske bara dags att acceptera att vi tillhör den LILLA människan som står utanför systemet. När allt är OK så fungerar livet men så fort någonting händer så vänder alla ryggen till.
Är man inte NÅGON eller har kraft och kunskap för att kriga för sin sak så får man klara sig så gott det går.
Var har det Sverige tagit vägen som jag trodde att jag levde i???
Tjockis mamman
Tycker verkligen att Anna har varit duktig som tappat så många kilon.
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/viktklubbse/article12743607.ab
Eller tappat är fel ord. Det är hårt arbete bakom varje förlorat kilo och det krävs verkligen att man är bestämd och vet vad man vill.
Mitt största problem när jag sätter igång med träning och koll på kosten är att det inte sker snabba resultat. I början är jag så motiverad och stolt över varje framsteg som jag gör men sen tröttnar jag. När resultaten väntar på sig och det inte syns alls på vågen att mitt hårda jobb ger resultat då slutar jag.
Jag är en tävlingsmänniska och tycker att jag borde kunna tävla mot mig själv och vinna men det går bara inte. Jag vet inte varför.
Det jag gör att skriva listor. Jag har listor på allt. På sträckan jag springer, på tiden, på kcal, på hur ofta jag tränar och givetvis på vikten.....
Efter varje pass prickar jag av och ser resultaten och framstegen på allt utom vikten. Där händer det ingenting. INGENTING! Ibland har jag till och med ökat i vikt. Det gör mig så förbannad att jag bara ger upp och äter en kaka i stället.
Ja, jag vet att är helt fel sätt och att jag bara måste bestämma mig men det är inte så jävla lätt.
Snart är det dags för ännu ett nytt försök och jag ska verkligen försöka den här gången. Jag vill verkligen bli av med bullen på min mage.....
/Tjockis mamman
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/viktklubbse/article12743607.ab
Eller tappat är fel ord. Det är hårt arbete bakom varje förlorat kilo och det krävs verkligen att man är bestämd och vet vad man vill.
Mitt största problem när jag sätter igång med träning och koll på kosten är att det inte sker snabba resultat. I början är jag så motiverad och stolt över varje framsteg som jag gör men sen tröttnar jag. När resultaten väntar på sig och det inte syns alls på vågen att mitt hårda jobb ger resultat då slutar jag.
Jag är en tävlingsmänniska och tycker att jag borde kunna tävla mot mig själv och vinna men det går bara inte. Jag vet inte varför.
Det jag gör att skriva listor. Jag har listor på allt. På sträckan jag springer, på tiden, på kcal, på hur ofta jag tränar och givetvis på vikten.....
Efter varje pass prickar jag av och ser resultaten och framstegen på allt utom vikten. Där händer det ingenting. INGENTING! Ibland har jag till och med ökat i vikt. Det gör mig så förbannad att jag bara ger upp och äter en kaka i stället.
Ja, jag vet att är helt fel sätt och att jag bara måste bestämma mig men det är inte så jävla lätt.
Snart är det dags för ännu ett nytt försök och jag ska verkligen försöka den här gången. Jag vill verkligen bli av med bullen på min mage.....
/Tjockis mamman
På tiden
Jag tycker att det verkligen var på tiden att resten av världen agerade.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12758541.ab
Gaddafi är inte klok. Visst vore det kanske dumt att medvetet döda honom men om han skulle råka stå i vägen för en missil så skulle inte jag gråta i alla fall.
Han utlyser vapenvila efter vapenvila och sedan bryter han den själv.
Känner med alla som faktiskt bor och har sina liv där......
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12758541.ab
Gaddafi är inte klok. Visst vore det kanske dumt att medvetet döda honom men om han skulle råka stå i vägen för en missil så skulle inte jag gråta i alla fall.
Han utlyser vapenvila efter vapenvila och sedan bryter han den själv.
Känner med alla som faktiskt bor och har sina liv där......
fredag 18 mars 2011
Vilken världsnyhet "NOT"
För mig är det helt ointressant och även om jag kan förstå, eller nej det kan jag inte. Jag förstår inte hur folk kan tycka att det är så spännande och så viktigt att det ska ältas med dagarna i ända på alla tänkbara medier....
Det finns roligare saker att ägna sin tid till som faktiskt har med en själv att göra :)
Förolämpad av experter
Vilken värld lever experterna i???
Det är klart att man med deras jobb kanske har en lite bättre lön än vad jag har. Men jag tycker nog att man efter 4,5 års studier borde ha en lön som man kan leva på.......
http://www.expressen.se/ekonomi/1.2369728/spara-tusenlappar-infor-din-semester
Att spara 2000-3000 i månaden på att inte äta ute varje dag kräver ju att man från början har råd att äta ute varje dag. Om vi har råd att äta "hämtmat" 3 gånger i månaden så är det lyx.
Att bara använda en bil i stället för två kräver ju att man från början har råd att ha två bilar.
Att använda bilen mindre kräver ju att man bor så att man kan ta sig till jobbet på annat sätt utan att det ska ta halva dagen att komma fram. Jobb måste man ju ha....
Min sambo är arbetslös och vi får det knappt att gå runt ekonomiskt. Att någon uppmanar alla till att spar pengar inför semestern tar jag som en förolämpning :(
Att inte vi har ett stort semesterkonto har väl inte att göra med att vi slösar. Vi snålar och lever mycket på soppa för att spara in på matkontot.
Kläder har vi inte köpt på evigheter och har vi lite pengar över så är det 1000 hål att stoppa det i.
Experter och politiker skulle prova på och leva ett normalt liv som vi andra "vanliga" människor och se hur jävla lätt det är.....
Det är klart att man med deras jobb kanske har en lite bättre lön än vad jag har. Men jag tycker nog att man efter 4,5 års studier borde ha en lön som man kan leva på.......
http://www.expressen.se/ekonomi/1.2369728/spara-tusenlappar-infor-din-semester
Att bara använda en bil i stället för två kräver ju att man från början har råd att ha två bilar.
Att använda bilen mindre kräver ju att man bor så att man kan ta sig till jobbet på annat sätt utan att det ska ta halva dagen att komma fram. Jobb måste man ju ha....
Min sambo är arbetslös och vi får det knappt att gå runt ekonomiskt. Att någon uppmanar alla till att spar pengar inför semestern tar jag som en förolämpning :(
Att inte vi har ett stort semesterkonto har väl inte att göra med att vi slösar. Vi snålar och lever mycket på soppa för att spara in på matkontot.
Kläder har vi inte köpt på evigheter och har vi lite pengar över så är det 1000 hål att stoppa det i.
Experter och politiker skulle prova på och leva ett normalt liv som vi andra "vanliga" människor och se hur jävla lätt det är.....
torsdag 17 mars 2011
Otrogna idioter
http://www.aftonbladet.se/wendela/article12740472.ab
Jag tycker inte det är mer än rätt att bilderna kommer ut. Är man så jävla dum att man är otrogen får man skylla sig själv när det kommer ut och det gör det väl alltid förr eller senare....
De jag tycker synd om är alla de bedragna som får sig en riktig kalldusch.
Fy fan säger jag bara......
Jag tycker inte det är mer än rätt att bilderna kommer ut. Är man så jävla dum att man är otrogen får man skylla sig själv när det kommer ut och det gör det väl alltid förr eller senare....
De jag tycker synd om är alla de bedragna som får sig en riktig kalldusch.
Fy fan säger jag bara......
Vattenskräck
Den här artikeln bara ger mig ännu mer bevis för att det är farligt att bada i havet.....
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12743529.ab
Trots att jag bor i Sverige så anser jag att havet är så stort och outforskat att man aldrig kan vara säker. Långt där nere kan det finnas odjur som vi inte vet nåt om. Stora hemska varelser som bara väntar på att få dra ner mig under ytan....
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12743529.ab
Trots att jag bor i Sverige så anser jag att havet är så stort och outforskat att man aldrig kan vara säker. Långt där nere kan det finnas odjur som vi inte vet nåt om. Stora hemska varelser som bara väntar på att få dra ner mig under ytan....Så länge jag kan minnas har jag haft den här rädslan men jag vet ändå att jag badade mycket när jag var liten.
Min teori är att det beror på att jag är rädd för att tappa kontrollen. Men vad vet jag??? Jag är ingen psykolog....
Tack Sara Varga
Tack Sara Varga för att du sjunger om det som det alltid talas tyst om.
Dina ord beskriver verklige hur det är och det är verkligen ett ämne som behöver komma upp till ytan.
http://www.expressen.se/noje/melodifestivalen2011/1.2337428/sara-varga-om-verkligheten-bakom-den-kanslosamma-texten
Framför allt anser jag att psykisk misshandel är nåt som tystas ner. Ingen tror på vad man säger och ofta så är det bara ord mot ord.
Önskar att alla tjejer kunde resa sig upp och säga ifrån om de anser sig bli fel behandlade, men jag vet också att det inte är så lätt. Man blir manipulerad så länge att när det väl går upp för en vad som händer så är det nästan för sent. Då har man blivit så svag och så kuvad att det krävs ett tryggt och säkert nätverk för att ta sig ut ur skiten.
Nåt åtal och rättegång är det inte tal om för vem tar en på allvar??? Vem tror på en??? Som offer för psykisk misshandel har man ingen tro på sig själv kvar så någon strid är man inte upplagd för. Den psykopaten som misshandlat är dessutom väldigt bra på att föra sin talan och har ofta en förmåga att få folk att tro på allt han säger.
Så vem står på vår sida???
Vem tar vår strid på allvar???
Vem stöttar oss???
I mitt fall var den hjälp och det stöd jag fick från min kommun skrattretande.
Inte ens de som var satta på tjänster för att ge stöd åt misshandels offer tog mig på allvar. Jag fick berätta min historia men ingen förstod varför jag inte klarade av att träffa mitt X för att diskutera hur vi skulle göra med sonen. De tyckte mest att jag var tramsig och att jag bara skulle skärpa till mig under mötet........
Mitt förtroende för den instansen försvann ganska snabbt o i stället står jag här idag utan att ha fått nån hjälp alls. Är glad över att jag har en stor och förstående familj som hela tiden har stått på min sida. Utan dem vet jag inte om jag hade klarat av att lämna honom. Utan dem hade jag inte haft nån väg ut....
TACK för att ni finns :)
Dina ord beskriver verklige hur det är och det är verkligen ett ämne som behöver komma upp till ytan.
http://www.expressen.se/noje/melodifestivalen2011/1.2337428/sara-varga-om-verkligheten-bakom-den-kanslosamma-texten
Framför allt anser jag att psykisk misshandel är nåt som tystas ner. Ingen tror på vad man säger och ofta så är det bara ord mot ord.
Önskar att alla tjejer kunde resa sig upp och säga ifrån om de anser sig bli fel behandlade, men jag vet också att det inte är så lätt. Man blir manipulerad så länge att när det väl går upp för en vad som händer så är det nästan för sent. Då har man blivit så svag och så kuvad att det krävs ett tryggt och säkert nätverk för att ta sig ut ur skiten.
Nåt åtal och rättegång är det inte tal om för vem tar en på allvar??? Vem tror på en??? Som offer för psykisk misshandel har man ingen tro på sig själv kvar så någon strid är man inte upplagd för. Den psykopaten som misshandlat är dessutom väldigt bra på att föra sin talan och har ofta en förmåga att få folk att tro på allt han säger.
Så vem står på vår sida???
Vem tar vår strid på allvar???
Vem stöttar oss???
I mitt fall var den hjälp och det stöd jag fick från min kommun skrattretande.
Inte ens de som var satta på tjänster för att ge stöd åt misshandels offer tog mig på allvar. Jag fick berätta min historia men ingen förstod varför jag inte klarade av att träffa mitt X för att diskutera hur vi skulle göra med sonen. De tyckte mest att jag var tramsig och att jag bara skulle skärpa till mig under mötet........
Mitt förtroende för den instansen försvann ganska snabbt o i stället står jag här idag utan att ha fått nån hjälp alls. Är glad över att jag har en stor och förstående familj som hela tiden har stått på min sida. Utan dem vet jag inte om jag hade klarat av att lämna honom. Utan dem hade jag inte haft nån väg ut....
TACK för att ni finns :)
Älskade barn
Reflekterar över gårdagen och bara konstaterar att jag är så lycklig över att jag har min son.
Han betyder mest för mig och jag kommer alltid att göra allt för honom.
Han ska aldrig behöva känna att han saknar sin pappa. Vi kommer att ge honom allt. Jag och hans nya pappa.
Kom att tänka på denna fantastiska låt med Niklas Strömstedt. Den går rätt in i mitt hjärta :)
Han betyder mest för mig och jag kommer alltid att göra allt för honom.
Han ska aldrig behöva känna att han saknar sin pappa. Vi kommer att ge honom allt. Jag och hans nya pappa.
Kom att tänka på denna fantastiska låt med Niklas Strömstedt. Den går rätt in i mitt hjärta :)
onsdag 16 mars 2011
Blandade känslor efter dagens möte
Vet inte om jag ska skratta eller gråta.....
Vad ska jag säga om mötet??? I stället för att sätta igång världens gräl ville min sons pappa bli av med allt ansvar. det enda han ville var att skriva på papper så att jag fick ensam vårdnad så att han kunde skita i allt sen. Mötet varade i typ 3 minuter. Så fort han skrivit på drog han.
Hur ska jag känna???
Halva jag kan inte vara lyckligare. Halva jag slipper att ha med min plågoande att göra och jag slipper att oroa mig över att han ska ha ett negativt inflytande över min lilla prins. Halva jag kan äntligen slappna av efter ett år av oro och börja andas igen.
Den andra halvan är sårad och förtvivlad för min sons skull. Såret det skapar innombords över att hans pappa inte vill ha med honom att göra är svårt att läka. Jag är bara glad över att han än så länge är för liten för att förstå men en dag kommer frågorna. En dag måste jag stå där och förklara varför hans pappa valde bort honom. En dag kommer jag att vara tvungen att trösta honom och försöka att förklara att vi har haft det bättre utan honom. En dag kommer min son att hata mig för att jag har hållt honom ifrån sin pappa. En dag kommer jag få skulden för allt.
Vi firade med skumpa idag men jag kan inte låta bli att förundras. Hur kan man välja bort sitt barn? Hur kan man inte bry sig?
Jag kommer aldrig att förstå.........ALDRIG
Vad ska jag säga om mötet??? I stället för att sätta igång världens gräl ville min sons pappa bli av med allt ansvar. det enda han ville var att skriva på papper så att jag fick ensam vårdnad så att han kunde skita i allt sen. Mötet varade i typ 3 minuter. Så fort han skrivit på drog han.
Känslorna är blandade.....
Halva jag kan inte vara lyckligare. Halva jag slipper att ha med min plågoande att göra och jag slipper att oroa mig över att han ska ha ett negativt inflytande över min lilla prins. Halva jag kan äntligen slappna av efter ett år av oro och börja andas igen.
Den andra halvan är sårad och förtvivlad för min sons skull. Såret det skapar innombords över att hans pappa inte vill ha med honom att göra är svårt att läka. Jag är bara glad över att han än så länge är för liten för att förstå men en dag kommer frågorna. En dag måste jag stå där och förklara varför hans pappa valde bort honom. En dag kommer jag att vara tvungen att trösta honom och försöka att förklara att vi har haft det bättre utan honom. En dag kommer min son att hata mig för att jag har hållt honom ifrån sin pappa. En dag kommer jag få skulden för allt.
Vi firade med skumpa idag men jag kan inte låta bli att förundras. Hur kan man välja bort sitt barn? Hur kan man inte bry sig?
Jag kommer aldrig att förstå.........ALDRIG
En unge i minuten
En del artiklar är skrattretande.....
http://www.aftonbladet.se/wendela/article8687315.ab">http://www.aftonbladet.se/wendela/article8687315.ab</a>
I den här serien visar de precis hur det går till vid en förlossning. Jag känner igen mig i mycket. Framförallt förstår jag inte alls hur Gun kan tro att det gör mer skada än nytta. För mig var det precis tvärtom. De här programmen var det enda som verkligen förberedde mig inför förlossningen.
Alla andra berättade bara om någon förskönad bild som beskrev hur smärtan skulle vara så positiv och hur allt skulle gå över så fort barnet var ute. Ingen berättade om det faktiska helvete som en förlossning är. Hur jävla ont det faktiskt gör och att man är på gränsen till att bli galen.
Att barnmorskorna kommer in med jämna mellanrum för att läsa av värdena och se att allt står rätt till innan de går igen. Att man skriker och svär av smärta fick då ingen att komma och ta hand om mig och vara speciellt stöttande.
Jag tackar alla producenter för att de gör en otroligt bra skildring av verkligheten och för att de förberedde mig inför den värsta och bästa dagen i mitt liv.
Dagen då jag fick min son :)
http://www.aftonbladet.se/wendela/article8687315.ab">http://www.aftonbladet.se/wendela/article8687315.ab</a>
I den här serien visar de precis hur det går till vid en förlossning. Jag känner igen mig i mycket. Framförallt förstår jag inte alls hur Gun kan tro att det gör mer skada än nytta. För mig var det precis tvärtom. De här programmen var det enda som verkligen förberedde mig inför förlossningen.
Alla andra berättade bara om någon förskönad bild som beskrev hur smärtan skulle vara så positiv och hur allt skulle gå över så fort barnet var ute. Ingen berättade om det faktiska helvete som en förlossning är. Hur jävla ont det faktiskt gör och att man är på gränsen till att bli galen.
Att barnmorskorna kommer in med jämna mellanrum för att läsa av värdena och se att allt står rätt till innan de går igen. Att man skriker och svär av smärta fick då ingen att komma och ta hand om mig och vara speciellt stöttande.
Jag tackar alla producenter för att de gör en otroligt bra skildring av verkligheten och för att de förberedde mig inför den värsta och bästa dagen i mitt liv.
Dagen då jag fick min son :)
Min mardröm
Idag måste jag träffa honom igen......
Idag måste jag sitta i samma rum som honom igen....
Idag måste jag försöka samarbeta med honom igen.....
Hela mitt inre skriker till försvar men när vi sitter i samma rum kan jag knappt prata. Än mindre tänka. Han paralyserar hela min kropp och jag slutar helt att fungera.
Alla säger att jag måste stå på mig och att jag måste ställa krav men hur ska det kunna gå till?????
Allt jag vill är bara att gå därifrån och ta min son bort från honom. Aldrig låta de träffas och glömma att han finns. Glömma hur han har behandlat mig. Glömma hur han skiter i sin son. Glömma att jag valde en så usel pappa till min älskade son.
Men idag ska vi alltså träffas igen. Idag ska jag åter försöka komma överens med en man som alltid behandlat mig nedvärderande. Som alltid behandlat mig som att jag är helt dum i huvudet. Som svek mig på värsta tänkbara sätt. Som menar att inget av det jag säger betyder nåt. Som tycker att allt jag gör bara är för att ställa till det för honom.
Förra mötet gick åt helvete och jag har inga förhoppningar att det här kommer att gå bättre.
Jag rustar mig från topp till tå för att kunna möta honom igen trots att mitt hjärta håller på att sluta slå. Jag får aldrig visa honom att jag är rädd. Jag får aldrig visa honom att jag blir svag i hans närhet. Jag får aldrig visa honom en tår.
Ingen förstår hur det känns om man inte varit med om det själv. Bara den som varit med om att den man älskar sårar en så fruktansvärt kan förstå vad det gör med ens inre. Bara du kan förstå. Hur ska jag kunna förklara???
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)