Mamma Frida: 07/01/2011

Jag älskar att skriva och har alltid gjort. Ända sen jag var liten har jag skrivit ihop små sagor o noveller så då borde det väl för fan kunna bli en färdig bok nån gång.
Håller just nu på med en bok o har 5 kap kvar. Blir bara inte riktigt klar till att sätta mig ner o slutföra den.
Jag har så många olika bokuppslag i huvudet men inget jag kan börja med förrän den första är klar.
Tänkte att jag skulle lägga in början här för att försöka få lite respons på det jag skrivit så här kommer det:
Prolog + kap 1

VÄGEN TILLBAKA

Prolog

Aldrig kunde jag tro att livet skulle ta sådana vändningar. Drömmarna jag hade som barn kändes så avlägsna nu som om den tiden aldrig existerat. Som om den tiden var en evighet sen. Som om allt bara vore påhittat. Drömmarna som byggde på fantasier hos en liten flicka som ännu inte upptäckt hur underbar men samtidigt hemsk verkligheten kunde vara. Den lilla flickan som trodde blint på den stora kärleken, kärlek vid första ögonkastet, den svarta riddaren i skinande rustning på sin ståtliga springare och att alla sagor slutade lyckligt.
Jag såg framför mig hur även jag som alla andra skulle få träffa den rätte och bli tagen med storm. Att allt skulle stämma och att vi skulle leva lyckliga tillsammans i alla våra dagar. Vi skulle få ta del av den stora lyckan som jag kallade livet. Vi skulle få följa med på den stora resan. Jag skulle få följa med på den stora resan.
Någonstans på vägen gick det fel. Någonstans valde jag fel väg. Eller gjorde jag det? Ännu är inte min resa över. Ännu kommer mycket att hända. Ännu kan det vända. Ännu finns det en chans att få en liten del av den stora söta kakan som jag en gång drömde om. Som den lilla flickan en gång tog för givet. Som den lilla flickan aldrig tvivlade på att jag skulle få.
Jag skriver det här till de personer som betytt mest för mig på min krokiga resa genom livet. Ni som fått mig in på alla villospår. Ni som fortfarande förvirrar min värld till det oändliga och till er som borde ha låtit mig vara. Allt har lett mig fram till den plats där jag befinner mig idag och det enda som återstår är att lista ut vilken väg jag ska ta nu. Vilken riktning jag ska gå. Om den säkra vägen är den riktiga eller om jag helt ska börja om och födas på nytt. Ta de stora riskerna och resa mig ur askan som en ny människa. Men hur gör man? Hur gör jag?
Detta är berättelsen om min resa. Min väg genom livet. Mina erfarenheter. Mina sagor. En dag kommer jag att förstå vad som var meningen med allt och då kommer jag förstå. Förstå vad som var min roll i detta stora förvirrande men ändå så fantastiska spel och förstå vad som var din. Vi alla har en del i hur slutstationen kommer att se ut. Ingen går omärkt förbi. Ingen.
<strong>KAP 1</strong> <strong>Beslut</strong>
Det tomma nyöppnade dokumentet stirrade frågande på mig. Vad var det som skulle hända? Vad var det jag skulle skriva. Inget verkade mer logiskt just nu än att jag skulle få ner allt på papper, men med vilka ord? Beslutet att jag skulle reda ut allt en gång för alla och få ur mig allt hade växt fram under lång tid men det var först nu som jag kände att jag hade motivationen och orken att ta upp allt. Orken att plocka upp alla de tunga perioderna till ytan igen. Orken att se mina svarta perioder i vitögat och stå till svars för mina handlingar. Orken att möta mina inre demoner som legat gömda så länge.
Först nu kände jag att jag orkade gå tillbaka till början och gå igenom allt som hänt för att se om jag hade kunnat svänga undan någonstans. Om jag hade kunnat undvika att ta det felaktiga steget eller om det faktiskt var meningen att jag skulle ta det.
Att börja skriva var det svåraste jag gjort på riktigt länge och då hade jag ändå nyligen gått igenom både separation och flertalet möten med advokater. Alla orden snurrade runt i huvudet och jag tvingade mig själv att gå igenom alla minnen för att sortera och planera hur skrivandet skulle gå till.
Jag ville skriva om mitt liv men visste inte riktigt var och när det började. Började det när jag föddes? Började det när jag började skolan? Började det när jag blev myndig? Att bestämma vart berättelsen skulle ta sin början var svårare än vad jag hade tänkt mig men ett beslut till var tvunget att tas.
Jag insåg snabbt att det var många beslut som skulle behöva tas de närmsta månaderna innan allt var på pränt. Insåg att det var ännu en lång resa som jag hade gett mig in på. Men den här gången var det på mitt eget initiativ och den här gången skulle det sluta lyckligt. Det skulle sluta som jag ville att det skulle sluta. Jag skulle göra allt som stod i min makt för att få det slut på sagan som jag förtjänade.
Utanför dånade en buss förbi och störde mina tankar. Bussen var näst intill folktom sånär som på två personer. En medelålders man i den bakre halvan som satt hopkurad på sin plats vid fönstret och en ung kvinna med hängande huvud i den främre. De betedde sig som om det värsta som kunde hända var att den andre skulle säga något. Att den andre skulle lägga märke till att inget hindrade att de satt nära varandra och faktiskt kunde berika varandras liv. De satt djupt koncentrerade på sina egna verkligheter utan att se det minsta lyckliga ut. Snarare tvärtom. De såg ut som om jordens undergång var nära och det enda som vore bättre var att den kom snabbare. Insikten att det var så jag hade levt mitt liv de senaste åren fick mig att rysa. Jag hade verkligen skärmat av mig från resten av världen utan att jag själv hade varit medveten om det. Jag hade varit så dyster och avståndstagande från allt och inte förmått mig att se det som var positivt i mitt liv. Jag hade gjort det mest förbjudna, brutit mot den mest grundläggande av alla lagar. Jag hade låtit en annan person tala om för mig vem jag var, vad jag tyckte och vad jag ville. Jag hade tappat bort mig själv.
Bussen lämnade sakta hållplatsen och rullade genom en enorm vattenpöl utan att någon vare sig klev av eller på och försvann neråt gatan. Snön fortsatte att i stora vackra snöflingor dala ner mot den redan snöbeklädda marken och mina tankar återvände till mitt förflutna.
Var det verkligen rätt beslut att återvända eller skulle jag bara låta det vara i det förflutna och inrikta mig på framtiden. Att jag skulle snubbla över många gamla minnen som återigen skulle få mina ögon att fyllas av tårar det visste jag redan. Att det skulle göra ont i hjärtat av saknad efter vad jag en gång hade haft men förlorat det visste jag också. Men skulle jag klara av att verkligen helhjärtat gå vidare utan att se tillbaka? Utan att verkligen rannsaka mig själv? Utan att ta lärdom om vad jag hade gjort och inte hade gjort? Jag visste att när väl beslutet var taget fanns det ingen återvändo. Då skulle jag inte ha något annat val än att låta mina tankar och minnen långsamt lotsa mig igenom den djungel av händelser som alla hade lett mig hit. Visst fanns där väl även många lyckliga minnen som skulle förgylla min resa? Inte hade jag väl bara sorg med mig i min ryggsäck?
I mitt nya liv efter en förlösande separation hade jag verkligen bestämt mig för att hitta tillbaka till mig själv. Jag skulle från och med den dagen prioritera mig själv och ta hand om mig själv. Jag skulle göra det som fick mig att må bra och fokusera på det som gjorde mig glad. Alla självförverkligande guider och råd hade jag sökt upp likt en törstig kamel i en öken. Jag läste och sållade. Jag lyssnade och sållade och jag tittade och sållade. Många saker var väldigt logiska och jag kunde inte låta bli att undra hur jag någonsin hade kunnat leva utan att applicera det på mitt liv. Hur hade jag kunnat glömma bort att tankens kraft var så viktig? Hur hade jag kunnat tappa bort mitt positiva tänkande och låta mig dras ner i en avgrund utan en stege att klättra upp för?
Beslutet var nu inte långt borta. Jag kände mer och mer att jag var tvungen att verkligen ta en titt i backspegeln och konfronteras med mina värsta och bästa minnen. Det enda sättet för mig att kunna gå framåt och se framtiden som en ljus och välkomnande plats var att lägga mitt förflutna bakom mig. Alla steg och alla beslut som jag en gång tagit skulle nu hamna under mitt förstoringsglas för att jag skulle kunna försonas med det och bli tillfreds med vad jag hade gjort.
Jag skulle inte ge mig förrän jag kunde förlåta mig själv för alla de misstag jag gjort som förföljt mig genom åren och hindrat mig från att hitta lyckan. Nu skulle demonerna jagas bort och jag skulle sedan äntligen kunna hitta min lycka så som jag en gång drömde. Så som den lilla flickan en gång drömde. Som den lilla flickan såg i sin glaskula varje gång hon såg in i sin egen framtid. Och jag visste nu precis när mitt liv började.

Kap 2 Vinsten

Solens varma och ljusa strålar pressade sig in mellan gardinerna och väggen och gjorde sitt bästa för att väcka mig. Strålarna lyste upp den vinröda väggen bakom sängen och fick den stora planschen över huvudkudden att glimra. På nattduksbordet stod en rosa väckarklocka bredvid en grön bok med mönster på. Den hade skrivits i flitigt kvällen innan och hade sedan blivit liggandes. Den skulle stoppas undan varje kväll för att undvika små nyfikna fingrar och ögon att ta sig en titt men just den kvällen hade jag inte orkat gå upp o gömma den. Tur att det var sommarlov och att småsystrarna säkert redan var ute och inte skulle komma ner och störa mig än på ett tag.
Försiktigt öppnade jag ögonen och sträckte ut mig i sängen. Än var det ett par veckor kvar på lovet och jag tänkte inte stressa upp utan verkligen njuta av att ligga kvar ett tag och bara vara. Knappt hann jag tänka tanken förrän pappa vrålade ner i källaren att det var dags att kliva upp. Klockan var tydligen för mycket enligt honom och jag hade visst lovat att hjälpa till att måla huset idag.
Klart att jag hade glömt det. Det var väl inte det roligaste en artonåring kunde göra på sitt sommarlov direkt. Jag suckade djupt och ångrade för en sekund att jag var så snäll att jag lovat hjälpa till. Plötsligt lät det som om en elefanthjord var på väg ner för trappan och jag tog genast tillbaka mina själviska tankar. Det var Julia som var på väg ner för att hämta mig. Vi hade dagen innan bestämt oss för att vi skulle ha disco samtidigt som vi målade ena gaveln vilket hade blivit vårt uppdrag och hon var nu ivrig att få sätta igång. Sara som var lite för liten för att klättra på stegar skulle hjälpa mamma och måla på lite mer lättåtkomliga ställen så det blev vi två systrar som skulle dansa och sjunga uppe på våra stegar utan att ramla ner.
Det tog mig inte många sekunder innan jag var uppe och rotade efter lite snygga kläder att måla i. Man kan ju inte se ut hur som helst bara för att man målar. I den andra lådan i den stora ekbyrån hittade jag till slut vad jag sökte. Ett par avklippta jeans och ett gult linne. Jag slängde snabbt på mig mina fynd och synade mig sedan i den stora spegeln som stod i hörnet. Perfekt. Jag var skit snygg. Ett snabbt tag med hårborsten och upp med håret i en slarvig knut. Nu kunde jag måla utan att oroa mig för att någon skulle gå förbi och se hur vi vinglade fram och tillbaka i våra stegar där vi dansade och balanserade till de toner som strömmade ur stereon.
Julia väntade otåligt på mig i dörren medan jag gjorde mig klar och trampade fram och tillbaka samtidigt som hon berätta om alla skivor hon hade lagt fram med bra musik till oss. Hon hade liksom jag ett par avklippta jeans och ett linne fast hennes var grått. Hon var smal och smärt och passade i det mesta och jag tyckte att hon var riktigt söt. Jag lyssnade intresserat och godkände de flesta skivorna. Hon hade riktigt bra smak när det gällde musik och hon visste att jag lyssnade på nästan allt som hon gillade.
När vi tillsammans sprang upp för trappan berättade hon att hon redan testat med musiken och konstaterat att om stereon stod kvar på sin vanliga plats skulle vi inte höra speciellt mycket utanför på våra stegar utan att spela för hela kvarteret och det var knappast mamma och pappa intresserade av, så vi skulle bli tvungna att flytta på den innan vi gick ut.
Mamma stod i köket och väntade på oss med frukosten. Hon såg lika pigg ut som vanligt fastän det inte var något som jag reflekterade över. Hon hade fortfarande morgonrocken på sig och lillebror Teodor som klängde runt benen. Hela familjen skulle ha en målardag idag så hon var lite ivrig över att få veta vad vi ville ha att äta till frukost så hon kunde lägga in resten. Det stora barbordet som stod mitt i köket var fullt av bröd, pålägg och dricka. Det luktade nybakat och jag bestämde mig genast för att äta av de nyköpta frallorna. Jag plockade åt mig två stycken och lade beslag på osten och apelsinmarmeladen. Julia skulle självklart ha samma som mig så det blev lätt för mamma och veta vad som kunde tömmas från bordet. Vi tuggade snabbt i oss frallorna samtidigt som vi planerade upplägget för dagen.
Stereon var det första som måste fixas. Musik var ett måste för de här två ivriga målarna. Sedan var planen att varva med skivor och radio. Den som var högst upp vid fönstren var den som skötte turordningen på låtarna.
Vi skulle måla halva dagen och senare på kvällen när det blev lite svalare var det hästarnas tur att skötas om. Hästarna var ett intresse som vi delade och det var kul att kunna göra saker tillsammans.
Att balansera upp på stegen med pensel i ena handen och en burk med målarfärg i den andra var svårare än vad jag hade tänkt mig. Som äldsta systern hade jag även fått den äran att ansvara för de högst belägna partierna så att Julia kunde hålla sig så långt ner som möjligt. De i början trevande stegen uppåt blev efter ett tag vanare och modigare och till slut stod vi utan att hålla i oss och dansade och skrålade i takt med musiken som strömmade ur stereon. Absolut sommar med blandade sommarlåtar bytte av varandra och vi kunde texterna till varje låt. Grannarna borde varit tacksamma för att det var en fin sommardag och att de flesta av dem inte var hemma utan på stranden eller någon annan mer lämplig plats i den här värmen. I alla fall tror jag inte att de hade uppskattat vår sång lika mycket som vi gjorde där vi gjorde allt för att överrösta varandra.
Mamma och minsta syrran hade också gjort oss sällskap på vår sida av huset och de gjorde nu sitt bästa för att följa med i vårt tempo.
Det var en väldigt lycklig stund och i det ögonblicket levde jag till fullo. Det fanns bara vi och världen omkring oss och inget kunde stoppa oss. Inget kunde få oss att tro att vi inte kunde stå där och sjunga för hela byn. Inget kunde få mig att tro att jag inte dög precis som jag var.
Låten på radion byttes sakta ut mot en glad röst. En lyssnartävling var på gång och vinsten var biljetter till en konsert i Tylösand. Tävlingen gick ut på att de skulle spela en låt med konsertartisten baklänges och man skulle ringa in så fort man visste vilken låt det var. Vi hade tur. Artisten var Orup och vi var nästan säkra på att vi kunde alla hans låtar.
Julia rusade uppför stegen för att skruva upp volymen så vi skulle ha så bra chanser som möjligt. Vi stod som förstenade på våra stegar med penseln i högsta hugg och lyssnade spänt på att låten skulle börja. Första tonen kom och sedan den andra. Jag tror inte att det var mer än ett par toner som hann komma från radion innan vi var helt säkra på vilken låt det var. Det var ”Mercedes Benz”. Det fanns ingen annan låt det kunde vara och vi bara skrek och hoppade på våra stegar. Skrek på varandra att ringa in för att ingen av oss vågade. Skrek på varandra för att någon skulle hämta telefonen. Skrek för att vi bara var så glada att vara just här och nu.
Signalerna ekade i huvudet på mig när jag till slut blivit övertalad att ta telefonen i handen efter att Julia slagit numret. En signal. Två signaler. Tre signaler. Mitt hjärta bultade så hårt i bröstet att jag nästan trodde att det skulle hoppa ut. För ett kort ögonblick var jag på väg att lägga på men så plötsligt hördes en mansröst i andra änden av luren. Jag hade kommit fram. Stammandes och nervös uppgav jag vilken låt det var de hade spelat och väntade sedan ivrigt på besked om vi hade haft rätt. Det tog nog bara högst två sekunder innan han svarade men just då kändes det som en evighet. Självklart var det rätt låt och om jag dröjde kvar ett ögonblick så skulle jag få vara med i radion och svara så att även de andra lyssnarna kunde ta del av mitt svar.
När jag lagt på telefonen ett par minuter senare kunde vi inte göra annat än att fortsätta skrika. Nu skrek vi av lycka och hoppade runt på gräsmattan som i en ringdans. Sara och Teodor hoppade med i vår dans och var nog mest lyckliga över att de fick vara med och leka.
Det var första gången jag vunnit något på radion och jag var övertygad att den kommande veckan med konsert skulle bli något alldeles fantastiskt. Inte kunde jag ana att det som skulle hända skulle ha så stor inverkan på mig. Att den här konserten skulle förändra mitt liv för alltid. Att den jag skulle komma att träffa skulle förändra mitt liv för alltid. Att den här konserten var början på mitt liv. Början på något som skulle ta mig många år att förstå och sedan ytterligare ett par år innan jag slutligen kunde landa i min lycka.
Glädjen byttes snart ut i förvirring. Vem skulle följa med mig på konserten? Julia var för ung för att åka med och de andra tjejerna var antagligen upptagna. Det var trots allt bara två korta dagar kvar tills jag skulle få se Orup live. Orup som en gång hade varit min barndomskärlek. Det pirrade till lite i magen när jag tänkte på att jag bara skulle stå ett par meter ifrån honom. Jag ville verkligen åka och jag bestämde mig för att jag visst skulle hitta någon som kunde åka med mig. Jag tänkte inte ge mig förrän någon sagt ja. Med det beslutet taget satte vi på en ny skiva och fortsatte måla, dansa och vråla som aldrig förr.
Vi hann knappt med två låtar innan vi hörde någon som visslade bakom oss. Som om vi vore en och samma vände vi oss om i likadana rörelser för att se vem det var. Vi vinkade glatt då vi såg att det var grann killarna som kom hem från fotbollsplanen. De hann knappt reagera innan vi stod utanför staketet på cykelbanan hos dem och berättade om tävlingen och konserten. De gratulerade och gav mig en kram båda på en gång. Båda två var rätt söta. De hade jeansshorts precis som vi men till skillnad från oss hade de bar överkropp. Jag hade varit tillsammans med de båda för ett par år sedan och mina känslor för dem var nu bara på ett vänskapligt plan men jag tyckte om båda två väldigt mycket. Det gjorde dock inte att det var mindre härligt att syna deras varma, småsvettiga och muskulösa överkroppar.
De berömde givetvis våra vackra stämmor med viss sarkasm i rösten och vi skrattade allihop i kör när vi tackade ödmjukast för deras vänliga ord. Vi bjöd in dem att hjälpa till både med sång och målning men då genast kom de ihåg hur bråttom de hade. Innan de skyndade sig ner för cykelbanan hann vi prata lite om kvällen för att se vad som skulle hända i byn. Det var ingen stor by vi bodde i. I själva verket var det en liten håla där i princip alla kände alla. Fanns det några planer så var det alltid någon som visste det och sen kom alla dit. Det var som djungeltelegrafen. Det räckte man pratade med en person så inom ett par timmar visste alla. Vi fick veta att det skulle vara brännboll på skolgården vid åtta så då skulle vi ses igen. Alla skulle tydligen komma och det verkade som om det skulle bli en sen kväll. Antagligen blev det spel så länge solen var uppe och man kunde se bollen. Togge lovade att ta med öl så att det räckte till oss också om vi ville ha vilket vi givetvis ville. Det var bra att alla skulle vara där för då skulle jag säkerligen kunna hitta någon som ville följa med mig på konsert.
När vi vände oss om för att gå tillbaka till våra stegar såg man huset som till viss del var skymt av det stora plommonträdet precis innanför det gröna staketet. Det var en stor en och en halv plans villa med en inbyggd altan på baksidan. Det var ett gult tegelhus så det vi målade var bara översta delen på gaveln men det var alldeles tillräckligt. Vi målade med mörkgrön färg och mamma målade rött runt alla fönster. Jag kunde redan se att det skulle bli mycket finare än innan då det var brunt trots att det inte var klart än. Längs vägen på framsidan var det en stor rabatt med en del stora stenar och blommor i. Det fanns även en hel del ogräs som vi brukade få hjälpa till med att rensa. Upp till entrén var det en bred trappa i sten som gjorde att man kände sig väldigt välkomnad när man gick in det hållet. Trädgården var stor med ett par äppelträd och i den hade vi lekt häst många gånger och byggt upp långa hinderbanor av allt vi kunde hitta. Det här var verkligen hemma och jag suckade tungt när jag kände hur lycklig jag var över allt. Hur lycklig jag hade varit då vi flyttade hit för hästarna och mitt intresses skull. Nu var det hela familjens intresse och hade varit i många år. Mamma och pappa hade åkt med på tävlingar var och varannan helg och ägnat både mycket tid och pengar till vår hobby. Jag funderade på om jag någonsin skulle kunna tacka dem tillräckligt och bestämde mig direkt för att jag i alla fall skulle göra mitt bästa.
Nu blev det bråttom. Det var redan eftermiddag och vi hade stallet kvar innan vi kunde ta oss hem och göra oss i ordning inför kvällen. Dessutom var det en bra bit kvar av väggen som skulle målas och det fanns ingen tid att förlora. Vi hade lovat mamma och pappa att bli klara innan vi stack så nu var det slutdansat för idag. Vi målade så att armarna och händerna värkte. Koncentrationen var så hög att vi knappt kunde prata med varandra. En bräda i taget närmade vi oss slutet och tiden gick. Vi räknade minuterna och bräderna som var kvar och till slut var vi äntligen klara.
Vi hoppade snabbt ner från stegarna och sprang med penslar och färg till pappa som fick äran att göra i ordning det åt oss. Vi hade helt enkelt inte tid förklarade vi samtidigt som vi slängde till honom grejerna och skyndade förbi honom in i huset. Kläderna åkte av på väg ner för trappan till källaren där våra ridkläder var och de åkte på lika fort på väg uppför trappan igen. Samtidigt var vi inte tysta i en sekund utan planerade in i minsta detalj hur vi skulle spara så mycket tid som möjligt i stallet. Vi bestämde att Julia skulle hämta in båda hästarna från hagen så skulle jag börja fixa maten och mocka ut boxarna under tiden. Jag var lite snabbare än henne på det och då skulle vi säkert hinna med att rida ut i skogen en sväng med. Det var ju så mysigt att galoppera fram mellan de gröna träden och känna vinden som tog tag i ens hår. Dessutom behövde verkligen hästarna få komma ut och sträcka på benen med. Det var snart dags för tävlingar igen och de fick inte stå och slöa till.
Då vi hade tidbrist lånade vi mammas bil och jag körde oss upp till stallet. Det var visserligen inte så långt och vi hade lika väl kunnat cykla men jag gillade att köra. Jag hade bara haft mitt körkort i en månad och det kändes fortfarande lika befriande varje gång jag körde iväg utan mamma eller pappa i bilen.
När vi svängde upp för den sista backen mot stallet lyste den röda ladan mot oss. Vi kunde inte låta bli att le båda två och visste att snart skulle vi känna den välbekanta ljuvliga doften som för oss inte betydde något annat än lycka. Jag hade alltid varit hästtokig så länge jag kunde minnas och Julia hade nog blivit det för att jag var det. Tillsammans var vi oslagbara och vi drömde om när vi skulle vara med på de stora tävlingarna och bli kända som systrarna Fogelström.
Framför det stora stallet slingrade sig den stora grushagen som för tillfället var tom då de flesta hästarna nu gick och betade i den stora gräshagen på andra sidan ridbanan. Vi körde in och parkerade bredvid den stora ladan och blev glada när vi såg att det redan hade kommit en hel del andra tjejer. Vi trodde inte de skulle komma förrän lite senare men tänkte att nu kunde vi ju bli flera stycken som red ut tillsammans. Till min stora förtjusning såg jag att Ann också var där och tänkte direkt på att jag skulle kolla om hon ville följa med på konserten.
Framför stallet var det en lång gång med stallet på ena sidan och gödselstacken på den andra. Först passerade man klubbstallet där alla lektionshästarna stod och sedan kom man till det lilla privatstallet där våra hästar hade sina boxar. Det fanns sju boxar och alla var uthyrda. Fortsatte man förbi stallet kom man till en liten backe nedåt, som ledde ner till den stora ridbanan där det nästan alltid stod hinder framme att öva på, och en liten backe uppåt, som ledde till ridhuset och till skogen. I det här stallet hade jag växt upp och tillbringat många lyckliga dagar. Jag visste att vad som än hände var det här ett ställe där jag alltid skulle vara lycklig. Hästarna och deras doft skulle alltid ha en stor plats i mitt hjärta och den skulle de behålla i resten av mitt liv.
Hästarna var också det som hade enat vår familj. Det hade gett oss ett gemensamt intresse och det stöd jag fick från mamma och pappa var ovärderligt.
Innan jag gick in i stallet sneglade jag ner på hindren som stod utspridda på ridbanan och drog en suck av lycka och glädje. Att hoppa var det mest fantastiska samspelet mellan häst och ryttare. Att segla över de höga hindren gav en sådan frihetskänsla som jag dittills i mitt liv inte trodde att man kunde få på något annat sätt. De få sekunderna då hästens hovar lämnade marken befann jag mig alltid i hel och ren total lycka. Där kunde ingen stoppa mig. Där kunde inget stoppa mig. Där kunde jag bli vad jag ville och där var jag redan allt det som jag kunde bli. Jag skakade leende på huvudet och återgick till verkligheten där Julia stod och drog i mig för att jag skulle skynda mig så att vi skulle hinna bli klara i tid.
Inne i stallet var det redan full aktivitet och några tjejer var nästan redan klara för en tur i skogen. Deras hästar stod med sadel på och väntade ivrigt på att deras ryttare skulle få sig hjälmarna så att de sedan äntligen fick ge sig av och sträcka ut i full galopp i backarna mellan träden. Det var inte bara vi tjejer som njöt av sommaren utan även våra älskade hästar hade extra mycket spring i benen så här framåt eftermiddagen när solens varmaste strålar började lägga sig och bytas ut mot lite mer svalkande sommarkvälls vindar.
Jag hann knappt innanför den breda dörren förrän Anns huvud dök upp över boxväggen. Hennes bruna självlockiga hår var slarvigt uppsatt i en hästsvans och hennes bruna ögon lös av upphetsning. Hon pratade så snabbt att jag knappt hann med i allt hon hade att säga men jag uppfattade det viktigaste. Hon hade också hört om brännbollen och var lika stressad som oss. Givetvis ville hon också hinna med en tur på hästarna och ville att vi skulle ha följe vilket vi givetvis var jätte glada för. Hon hade precis kommit och efter att vi delgivit henne våra planer för att spara in så mycket tid som möjligt var hon inte sen med att hänga på. Hon skulle följa med och hämta hästarna i den stora gräshagen en bit bort så fixade jag maten till hennes häst med. Det var bra att de kunde hjälpas åt med hästarna. Det var en bit och gå och det var inte alltid som våra hästar kunde gå hela vägen utan att busa ordentligt och då var det inte så lätt att hålla kvar båda två samtidigt. Julia var dessutom inte så lång och stark så ibland blev det lite besvärligt men med Anns hjälp skulle det inte vara några problem.
Jag var snabbt klar med maten och började med att mocka ut i boxarna och hann nästan klart innan jag tittade ut genom fönstret och såg Julia och Ann komma gående med våra hästar. På ena sidan av Julia stegade Mattis på med långa vaksamma steg. Det var min rädda häst det. Han var så fin i sin mörkbruna päls och den lilla vita stjärnen som lyste i pannan men var totalt livrädd för allt. Han var den fegaste häst jag någonsin haft och hade det inte varit för att jag märkte att han blev modigare med tiden så vet jag inte vad jag hade gjort. Det var åtskilliga gånger som jag flugit i backen för att han trott sig se ett spöke och plötsligt fått för sig att hoppa två meter åt sidan. Nu kunde jag skratta åt det men de gånger då det hände var det mindre kul. Trots det var han min älskade Mattis som jag älskat från den dag då vi hämtade hem honom två år tidigare. På andra sidan trippade Kalle fram med glada korta steg. Det var världens underbaraste ponny som en gång varit min men nu hade överlåtits till Julia. Han var gyllenbrun hela han och ögonen strålade av bus. En snällare och trevligare ponny hade jag aldrig varit med om men busa det kunde han ändå. Aldrig mer än att han visste att hans ryttare kunde reda ut det men det var alltid på gränsen. Han älskade att springa och hoppa och ville helst själv bestämma tempot. Jag blev så sugen på att hoppa upp direkt och ge mig av att jag lyckades mocka undan så snabbt att jag så gott som var klar när jag hörde hovarnas klapprande tramp när de svängde in i stallet.
Vi var snart klara för avfärd och under tiden hade jag hunnit prata med Ann om konserten och hur jag hade vunnit den på radion. Hon tyckte att det lät jätte kul men var osäker på om hon skulle hinna. De skulle iväg på kalas över dagen och hon visste inte när de skulle komma hem. Om det var upp till henne skulle hon hinna med både det och hästar så att vi skulle komma iväg till konserten i tid men det var det tyvärr inte. Hon lovade dock att hon skulle skynda på sina föräldrar och jag lovade att jag kunde hjälpa henne med hennes häst om hon inte hann. Med de löftena red vi upp i skogen och njöt av att det var sommar och att vi hade det privilegiet som det innebar att få bo här och ha våra fina hästar och vara fria att göra vad vi ville.
Två timmar senare möttes vi upp med resten av gänget på fotbollsplanen. De satt i en stor klunga mitt på planen när vi kom. Några hade en öl i handen och ett par delade på en chipspåse. Efter en snabb överblick verkade det som om alla faktiskt var där. Semesterfirarna hade kommit tillbaka och sommarjobbarna hade inget jobb i kväll.
Där fanns alla de killar jag en gång hade varit kär i och om jag tänkte efter kunde jag nog svära på att de flesta namnen fanns i min dagbok någonstans med ett hjärta runt. Så var det att vara liten tänkte jag. Man bytte kille varje dag och frågade chans till höger och vänster. Skillnad var det nu. Inte lika lätt att bli kär när man var äldre och ville ha äkta känslor.
Vi vinkade glatt till alla och spelet började. Lagen bytte uppställning efter hand som vissa ville vila och andra ville hoppa in och spela. Som vanligt var det populärast att vara i innelaget som slog vilket medföljde att det blev lång kö och man hann knappt slå mer än en gång men det spelade ingen roll. Det var samvaron och umgänget som var det viktiga och vi njöt av att vi fortfarande var unga och inte hade några bekymmer i världen. Skratt och höga rop hördes från fotbollsplanen hela natten och vi var glada över att de närmsta grannarna bodde så långt bort att ingen skulle störas av oss och tvinga oss att sluta spela tidigare än vad vi ville. Mörkret kom sedan sakta smygandes och spelarna började långsamt avlägsna sig. Till slut var vi bara ett par kvar som satte oss i gräset och pratade om allt vi kunde komma på. Det var Julia, grannkillarna, Ann, hennes pojkvän Martin , Jane och jag. Jane beklagade sig lite över att hon inte kunde följa med på konserten men tyckte absolut att vi skulle åka ut till Tylösand på lördagen och festa till det lite med alla turister i stället. Jag tyckte att det var en lysande idé och vi började genast planera vad vi skulle ha på oss. Vi tappade bort tiden och kom plötsligt på att det kanske var bäst att börja ta oss hemåt om inte våra föräldrar skulle komma och leta upp oss snart.
Sakta gick vi hemåt i sommarnatten och jag drömde om den kommande konsertkvällen. Visst kände jag på mig att den skulle bli fantastisk men mina drömmar var inte ens i närheten av vad det skulle bli.
På morgonen den stora konsertdagen vaknade jag tidigt med ett stort leende på läpparna. Idag skulle det ske. I dag skulle mitt liv förändras för all framtid. Jag visste det givetvis inte ännu men jag kunde känna spänningen i luften. Förväntningarna var så höga och det kändes i hela kroppen att något stort var på gång. Jag ville inte öppna ögonen riktigt än så jag drog det tjocka täcket över huvudet och bara njöt av att få ligga kvar i min dröm en liten stund till. Mitt klädval var inte klart för kvällen ännu så jag gick noggrant igenom min garderob i huvudet, plagg för plagg. Ingenting som jag hade kändes passande och jag blev lite irriterad för att jag inte hade åkt och shoppat förra veckan som jag hade tänkt. Kanske hade Ann något snyggt jag kunde låna?
Klockan var inte så mycket att jag kunde ringa henne än och jag funderade på vad jag skulle göra för att fördriva tiden fram till dess. Jag behövde inte fundera särskilt länge för plötsligt hördes en svag knackning på dörren och Julias huvud kikade in. Hon kunde tydligen inte heller sova länge idag. I handen hade hon en film med sig som hon undrade om vi skulle titta på. Jag nickade tacksamt på huvudet och hon skyndade att sätta i den i videon innan hon hoppade upp och lade sig bredvid mig i sängen. Jag undrade om jag skulle komma ihåg alla dessa ögonblick när jag blev vuxen. Alla gånger vi legat bredvid varandra Julia och jag. Det var visserligen oftast jag som kom till hennes säng för att jag inte kunde sova efter en hemsk film eller något liknande men det spelade ingen roll. Det var bara tryggt att ha henne där vid min sida och jag visste att hon kände likadant. Vi hade varandra och så skulle det alltid vara. Det hoppades jag i alla fall. Ibland önskade jag till och med att vi vore tvillingar så att vi hade haft ett starkare band än vad vi hade.
Det var en komedi hon hade med sig så vi låg där och skrattade tillsammans. Sängen skakade av våra skrattanfall och vi fick nästan ont i magen. Mitt i filmen kom Sara inspringandes och undrade vad vi höll på med. Hon studsade glatt upp i sängen till oss och skrattade med trots att hon inte visste vad det var vi skrattade åt. Hon gjorde sig snabbt plats mellan oss och kurade ihop sig under täcket. Nu låg vi alla systrar under täcket och jag tänkte att nu var det bara Teodor som saknades.
Det var som om allt lydde mina tankar den här dagen för upp for dörren så att den slog i väggen med en smäll och in knatade Teodor. Han skulle fylla tre till hösten och var den sötaste lille killen vi visste. Vi avgudade honom allihop och det visste han om. Han klättrade upp till oss i sängen han också och slängde sig sedan över oss. Det här var en av de gångerna som jag ångrade att jag ibland önskat att jag var enda barnet. Det hände inte så ofta. Mest när vi bråkade eller när de andra störde mig och mina kompisar men ibland var tanken där. Men inte idag. Idag var jag glad över att jag hade alla mina syskon omkring mig och då var bråken långt borta i minnet.
Dagen segade sig fram och det kändes som om det aldrig skulle bli kväll. Jag hade pratat med Ann och hon trodde att de skulle komma hem runt sjutiden. Jag skulle hjälpa henne med hennes häst idag och vi skulle mötas upp hemma hos henne när hon kom hem för att gå igenom hennes garderob. Hon var övertygad om att där fanns något som passade mig så jag litade på det och slutade att fundera mer på klädval. Jag skulle ha mina jeans till vad det nu var jag hittade hos Ann.
Hästarna var omhändertagna och jag var färdigduschad. Allt som återstod nu var att vänta. Vänta och fantisera om kvällen. Vänta och hoppas på att Ann inte skulle bli sen. Vänta och vänta och vänta. Sekunderna tickade fram en efter en i ett alltför långsamt tempo. Om hon inte ringde snart skulle hon bli sen i alla fall.
Då ringde telefonen och jag flög upp ur stolen. Jag skrek så det ekade i hela huset att jag skulle svara och slängde mig efter luren som ringde med gälla signaler. Det var Ann, men min glädje förbyttes snabbt mot besvikelse. De var fortfarande kvar på kalaset och det verkade inte som att de skulle komma därifrån än på ett tag. Det skulle nog inte bli någon konsert idag och jag suckade tungt när jag lade på luren igen. Det gick inte att beskriva hur jag kände. Besvikelsen var så stor att jag helst bara ville skrika rätt ut så det gjorde jag. Jag skrek och svor och det var nästan så att jag började gråta. Mamma kom in från altanen och undrade hur det var med mig. Hon trodde nästan att någon dött så som jag betedde mig. Hon tyckte det var tråkigt men att det är sådant som händer. Nu kunde jag ju vara med och grilla med dem i stället och sedan skulle de titta på film hela familjen. Vi skulle nog få jätte roligt trodde hon.
Jag visste att hon försökte liva upp mig men jag ville inte bli glad. Jag ville vara ledsen för att jag inte skulle få gå på konserten som jag sett fram mot så mycket. Jag ville vara besviken ett tag till och tycka synd om mig själv. Ibland var det tillåtet tyckte jag att vara helt självisk och det här var ett sådant tillfälle.
Jag gick ner på mitt rum och satte mig och skrev i min dagbok om denna fruktansvärda dag som inte alls blev så som jag hade tänkt mig. Jag skulle ju stå där precis framför scenen och dansa och sjunga med när Orup framförde alla sina fantastiska låtar. Det skulle ha blivit en sagolik kväll och nu var det förstört bara för att Anns föräldrar inte kunde ta och slita sig från kalaset.
När telefonen ringde ett tag senare reagerade jag inte ens. Jag var helt inne i mitt skrivande och det var säkert ändå inte till mig. När pappa ropade ner i källaren till mig att ta luren blev jag förvånad och fattade först inte vad han menade. Vem kunde det vara som ringde nu? Jag tog luren och frågade försiktigt vem det var. Det var Ann igen. Nu skulle de tydligen åka hem från kalaset i alla fall och hon undrade om det var sent för oss att åka på konserten i alla fall. Vi funderade ett tag. Klockan var ju ganska mycket och det fanns ju en risk att vi inte skulle hinna dit innan Orup började sjunga ändå. Nu när båda hade ställt om sig på att inte gå visste vi inte längre hur vi skulle göra. Vi kunde faktiskt inte ta något beslut direkt utan bestämde att vi skulle fundera tills Ann kom hem och då fick vi se hur vi kände.
När Ann väl kom hem hade jag pratat med mamma som fått mig att inse att det var dumt att inte gå. Jag hade ju sett fram mot det så mycket och biljetterna var ju trots allt gratis. Det var onödigt att låta de gå till spillo. Självklart hade hon rätt och jag visste att om jag inte skulle gå på konserten skulle jag ångra mig för resten av mitt liv. Föga anade jag vad som väntade mig de närmsta 14 åren till följd av det beslutet.
Jag stod redan utanför Anns hus när de körde in på uppfarten. Hon öppnade dörren innan bilen hade stannat och slängde sig ut. Hon förstod direkt att jag bestämt mig för att jag ville åka så här fanns ingen tid att förlora. Vi sprang bredvid varandra fram till entrén och i all stress fick hon knappt upp dörren och jag gjorde det inte lättare för henne som hoppade upp och ner och skrek att hon skulle skynda sig. Min pappa skulle köra oss över till Tylösand och om vi skulle hinna innan Orup sjöng sin första låt var vi tvungna att köra inom en timme så vi hade verkligen bråttom.
Vi fullkomligen slet ut kläderna ur Anns garderob och det ena plagget efter det andra åkte på och sedan av medan vi provade allt vi kunde hitta. Ann som var lång och smal passade jätte bra i alla kläder enligt mig. Själv tyckte jag inte att något passade. Till slut höll Ann fram ett grått stickat linne som lämnade magen bar. Hon sa att det var det bästa och gav mig inget annat val än att välja det för kvällen. Hon själv valde ett svart linne som inte heller det dolde hela magen. Vi ställde oss bredvid varandra och synade oss noggrant i spegeln. Det blev jätte bra. Vi båda hade utsläppt hår med självlockar som slingrade sig nedåt. Ann hade något mer lockar än mig och hår som räckte henne till axlarna. Mitt gick ungefär 2 decimeter nedanför axlarna och jag älskade att ha så långt hår.
Precis när vi ansåg oss helt klara hörde vi en biltuta utanför. Perfekt tajming av pappa som kom för att hämta oss. Han behövde inte tuta fler gånger utan vi rusade ut till bilen för att äntligen ge oss av. Jag hade förberett med Orups cd i bilen så vi tränade på alla de låtar vi hann med under den långa färden. Det kändes långt fast det tog nog bara runt tjugo minuter tror jag innan pappa körde in på parkeringen för att släppa av oss.
Till vår förtjusning insåg vi att inte alls klockan var så mycket som vi hade räknat med. Det var ingen lång kö in så vi gick glatt arm i arm mot ingången utan att stressa. Vi vinkade på pappa när han körde iväg och ingen av oss kunde sluta le. Äntligen var vi här. Äntligen kunde denna fantastiska kväll börja. Äntligen kunde mitt liv börja på riktigt.
Jag uppgav mitt namn vid insläppet för att få våra fribiljetter och jag kunde inte låta bli att vara lite nervös över att det inte skulle finnas några. Att allt bara var en dröm som jag hittat på. Men jag behövde inte vara nervös i många sekunder innan den manliga vakten hälsade oss välkomna och gav oss biljetterna samt ett par drink-kort som vi skulle lämna i baren i utbyte mot varsin välkomstdrink. Det var tydligen alla vinnare i tävlingen som fick sådana och vi tackade överraskat innan vi gick in i den välbekanta lokalen.
Här hade vi varit många gånger innan på ”Beach Club”. Det var det bästa dansstället på somrarna när det kryllade av turister här och det var nästan tradition att åka hit varje helg. Vi var många som brukade åka tillsammans så vi turades oftast om att köra nu när alla hade körkort om vi inte kunde fixa skjuts på något annat sätt. Men ikväll var det annorlunda. Ikväll kändes det inte som samma ställe och det låg en viss förväntan i luften och en spänning i hela kroppen som gjorde att jag rös ända ut i fingertopparna.
Vi hämtade snabbt våra drinkar innan vi gick och satte oss vid ett bord och började sondera av terrängen. Givetvis var det killar vi spanade efter och där fanns en hel del att titta på. Även om Ann hade pojkvän var det inte förbjudet att titta och dansa med någon annan. Mina ögon rörde sig sakta från ingången och runt väggarna och sedan tillbaka igen. När de kom tillbaka till ingången fastnade de på något som jag inte kunde slita bort blicken ifrån hur mycket jag än försökte. Var detta sant eller hade jag somnat och drömde alltihop?

Om det är någon som har orkat läsa igenom allt så kan du väl vara snäll o skriva en kommentar o säga vad du tycker. Det tar max 20 s av din tid o det skulle vara guld värt för mig.

TACK PÅ FÖRHAND

http://www.aftonbladet.se/wendela/ledig/article12216716.ab

Startsida

söndag 10 juli 2011

Erfarenhet :(

Erfarenhet :(

fredag 8 juli 2011

En liten kommentar tack :)

fredag 1 juli 2011

Högsta önskan

Bästa presenten :)

Fattig o snart hemlös!!!