söndag 4 september 2011

Vill inte träffa honom :(

Vet inte riktigt vad jag ska skriva.

Försöker byta efternamn på min son från hans pappa till mitt. Det kanske låter konstigt för vissa men för mig känns det inget annat än rätt. Han har inte haft någon kontakt med sin pappa på över ett år och hans pappa är inte intresserad för fem öre.

Han ringde för några veckor sedan (aspackad) och förklarade hur jobbigt det var att betala underhåll för en son som han ändå inte träffade. Att det vore bättre för vår son om han aldrig fick veta nåt om sin pappa. Att det vore bäst för alla om min nya sambo adopterade honom så att han slapp betala.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Hur fan tänker han??? Jag kommer aldrig att fatta.....

Blir bara så ledsen för min sons skull. En dag kommer han ju att bli stor o ställa frågor. En dag kommer han att fatta att hans pappa valde bort honom o det kommer att göra ont. Det kan jag aldrig skydda honom ifrån.

Nu till själva problemet....

JAG VILL INTE TRÄFFA HONOM FÖR ATT FÅ EN UNDERSKRIFT PÅ NAMNBYTET. Jag vill inte träffa honom någonsin. Aldrig.

Han har behandlat mig så illa. Såren är fortfarande inte läkta o de öpnas varje gång jag träffar honom eller pratar med honom.

Om du inte vet nåt om honom så läs i min blogg.

Får ont i magen bara jag tänker på att jag måste kontakta honom. O det måste jag. Jag måste se till så att min son får mitt efternamn. Det är mitt sista försök till att försöka skydda min son innan han blir stor o fattar ändå....

Fan vad jobbigt det är :(

Resultat pulverdiet

Kom på att jag har glömt att skriva in hur det gick med min pulverdiet.

Jag höll på ett par veckor innan sommaren o gick ner 2 kg till 75 kg.

Sen dess har jag tränat o försökt hålla koll på maten o gått ner 1 kg till.

Så nu ligger jag alltså på ca 74 kg o kommer ingenstans.

Vet inte vad jag ska hitta på. Det positiva är ju att jag i alla fall inte går upp i vikt utan verkar ha hittat en jämvikt. Men jag vill ju bli av med i alla fall 4 kg till hur nu det ska gå till.

HJÄLP!!!

http://www.aftonbladet.se/vikt/article13564995.ab

fredag 2 september 2011

Men jag då???

Önskar att någon kunde ta sig an mig o hjälpa mig i ordentlig form :(

En personlig tränare som man skulle träffa varannan dag hade varit perfekt. Men var finns pengarna till det? Någon som säger till en exakt vad man ska äta hade varit underbart men var finns pengarna att köpa allt det?

Jag är väl medveten om att jag kan lyckas utan pengarna (o det kommer jag att göra till slut) men visst hade det varit enklare med nån som håller koll på allt åt en....

Har haft en liten dipp på en vecka nu. (Eller som jag kallar det: en ordentlig paus) Men snart kör jag igång igen på allvar inför hösten o vintern. Mot nya mål....

Dags att ta nya mått o strunta i vågen ett tag kanske :)

Nu kör vi!!! (utan hjälp så bra jag kan)

http://www.aftonbladet.se/wellness/article13174425.ab

http://www.aftonbladet.se/wellness/article13175864.ab

http://www.aftonbladet.se/wellness/article13407869.ab

torsdag 1 september 2011

Ord mot ord

Blir så ledsen o förbannad när jag läser det här.

Hur kan det komma sig att kvinnor fortfarande på 2000-talet inte är värda mer. I alla fall inte i allas ögon. Jag blir bedrövad o vet inte varken ut eller in.

Allt för ofta hör man kommentarer om hur killar är bättre än tjejer o jag börjar tröttna på det. Senast var det Ricky i Robinson som påpekade att killarva var mycket bättre än tjejerna o att de bara borde fixa mat o låta killarna göra resten.

Om vi ska komma någonstans med jämställdheten måste vi ändra på grundsynen hos alla. Vi måste ta alla tjejers åsikter på allvar. Vi måste ta alla polisanmälningar på allvar. ALLA!!! Hur många ska behöva dö innan allmänheten fattar.

Kvinnor måste bli starkare o våga tro på sig själva. Men hur ska de kunna göra det när alla runt omkring misstror de.

Jag blev själv utsatt för psykisk misshandel vilket är omöjligt att bevisa. Mitt X var expert på att manipulera alla o det var ingen som fattade vad det var jag pratade om (förutom min egen familj). Han som var så trevlig o social skulle väl aldrig behandla någon så som jag sa.

Det blir bara ord mot ord.

Många misshandelsfall börjar med det psykiska innan det går över till fysiskt våld. I vissa fall blir det direkt väldigt grovt.

Jag vågade ta steget att lämna mitt X med stöd av min familj men jag vågade inte polisanmäla honom. Jag var rädd för att han skulle hitta på något och att ingen skulle tro mig. Jag var rädd för att han skulle ställa till det angående vår gemensamma son.

Hur skulle någon kunna tro mig? Det fanns ju inga bevis. Men även med bevis som blåmärken verkar det vara omöjligt att bli tagen på allvar som kvinna.

Jag är kvinna o jag vill bli trodd utan att bli skuldbelagd. Det kan aldrig vara mitt fel om någon behandlar mig illa.....

Stå upp o var stolt :)

http://www.aftonbladet.se/ledare/article13562800.ab