Vad är meningen med livet???
Vad är det för mening med att leva???
Detta e frågor som dagligen figurerar i mitt huvud...
Jag har inga svar utan bara fler frågor. Jag ser ingen mening alls. Jag ser bara mörker. För mig går bara livet ut på att bli sårad o att vara ensam o de e inget liv som jag vill leva. Jag vill inte ha mitt liv. De finns inget bra i mitt liv som gör att jag ser fram mot nästa dag.
Att inte ha nån tro på livet alls e väldigt tungt. Tyngre än vad nån borde vara tvungen att bära.
Jag vill tro på livet. Jag vill ha ett hopp om att det kommer att bli bättre. Jag vill kunna se det positiva i mitt liv men jag kan inte. Hur mycket jag än anstränger mig så ser jag bara svart.
Jag går upp på morgonen, bråkar lite med sonen innan jag lämnar honom på dagis. Åker till jobbet o tar på mig min roll som lärare o kliver ur mig själv för ett par timmar. Det är de bästa timmarna på hela veckan. Efter jobbet hämtar jag sonen. Vi åker hem o jag försöker få tiden att gå tills han ska sova. Då bråkar vi lite till o sen sätter jag mig i soffan o funderar på vad den dagen har gett mig mer än att timmarna har gått o att jag fortfarande andas. Fortfarande finns ingen mening med nåt jag har gjort.
Har ingenting att se fram mot...
Alla säger att jag måste se det positiva i att jag har min underbara son o att jag måste fokusera på det som e bra men jag kan inte. Ser inget positivt i någonting.
Alla säger att jag måste tro på mig själv o tro på att jag e bra o att jag e värd att träffa en bra kille o att jag kommer att göra det en vacker dag.
Men vad fan spelar det för roll??? Jag vet att jag e en bra, snäll o omtänksam person men vad spelar det för roll när ingen annan verkar uppskatta det. Jag sitter ju lik förbannat här ensam så nåt måste ju vara fel. De som har en partner förstår inte hur tungt o jobbigt de e o vara själv. De som har en partner fattar inte hur jävla jobbigt de o ha barn själv utan nån att få stöd av. Utan nån att lämna över ansvaret till. Utan nån att dela allt ansvar med...
Inte ens jobbet kan jag sköta ordentligt som ensamstående mamma. Alla jobbtider efter 17.00 kräver barnvakt o de e inte alltid så lätt att få ihop. Jag får inte ihop någonting o jag e så trött på att kämpa för att kunna göra nåt. Allt planerande o det ständiga dåliga samvetet gör inte direkt att livet känns ljusare utan snarare ännu mörkare.
Jag vill inte vara ensam. Jag trivs inte ensam. Jag vill vara lycklig. Jag vill älska o vara älskad tillbaka. Jag vill ha F tillbaka... Jag vill ha mitt ljusa liv tillbaka...
Vad förmedlar jag till min son annat än mörker...
Jag e en riktigt usel mamma som inte har kraft eller ork att bättra mig..
Kram på er
