Jag är inte bra på att vara ensam...
Jag vill inte lära mig att vara ensam...
Varför ska det vara så jävla bra att lära sig att leva ensam och dessutom tycka att det är bra???
Jag förstår inte. Jag är en flockvarelse som törstar efter kärlek o närhet o saknar det varje dag. Om jag skulle lära mig att tycka om att vara ensam så går jag emot hela min natur. Det funkar inte.
Visst jag har några kompisar o jag har min underbara son men det är inte samma sak. De ger mig inte all den kärlek jag behöver. Jag har andra behov som de inte kan tillfredsställa :(
Jag behöver att någon tar hand om mig ibland o det kan knappast min son göra. Han är barn o jag e vuxen. Ansvaret e mitt o inte hans. Visst får jag hans ovillkorliga kärlek men det är inte samma sak. Jag behöver o vill ha mer...
Jag vill kunna vara liten ibland o ha en trygg axel att luta mig mot. Jag vill kunna lita på att någon kan ta hand om mig när jag inte orkar vara stark mer. Jag vill ha mer...
Problemet är bara att jag inte vågar lita på någon. Vågar inte lita på att jag kommer att träffa den rätta. O om han skulle dyka upp hur vet jag att jag kan lita på honom??? Vill, orkar o kan inte bli sårad igen. Vill, orkar o kan inte upptäcka att prinsen inte är den han verkade från början. Vill, orkar o kan inte börja om igen.
Tankarna snurrar dagligen o jag fortsätter att vara ensam...
Vill inte mer...
Kram på er
