Naiv

Jag kanske e naiv men jag tror alltid på att det kommer att lösa sig o att saker kommer att bli bättre. Jag lever på hoppet så länge det går men när jag märker att hoppet försvinner så går musten ur mig...

Min kämparglöd försvinner.

Just nu känns det som att allt går emot mig o jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det här.

När det gäller mitt jobb som lärare så har jag under lång tid kämpat i motvind med tron att den här avtalsrörelsen skulle göra situationen bättre. Jag kanske inte trodde att lönen skulle bli så mycket bättre än vad den blev men jag hade ändå hoppats på att arbetsbördan skulle bli lite lättare. Nu blev det inte så o jag känner mig bara överkörd.

Skulle så gärna vilja prata igenom det här med F som jag vet skulle förstå vad jag pratade om o jag tror att han hade kunnat hjälpa mig att ta mig igenom den här krisen. Men det går förstås inte.

Vet inte ens om han kommer ihåg mig, om han tänker på mig över huvud taget. Jag tänker på honom jämt o även om jag verkligen försöker förtränga alla mina känslor för honom så går det inte. Jag vill fortfarande ha honom i mitt liv. Allt annat e obetydligt.

Drömmer om honom så ofta o drömmarna känns så verkliga att jag ofta får påminna mig själv om att det bara var en dröm så att jag inte gör nåt dumt som att kontakta honom. I senaste drömmen gjorde han allt för att jag skulle ta honom tillbaka. Verkligen allt. O jag lät honom kämpa trots att han egentligen inte hade behövt det. Den kärlek han visade mig var precis som i somras o jag saknar det så otroligt mycket... Jag saknar honom så otroligt mycket. Har aldrig älskat någon som jag älskade honom. Som jag älskar honom.

Nu står jag här ensam utan nån att rådfråga om hur jag ska gå vidare med mitt liv.

Det ska tydligen inte vara lätt att leva men varför ska det vara så mycket svårare för en del än vad det är för andra???

Hostar mig snart in i sängen o sen får vi se vad drömmarna ger mig i natt. Nåt bra hoppas jag som kan ge mig lite extra energi inför morgondagen.

Kramis

Ordning o reda

Det måste finnas fler än jag som ständigt har listor på saker att göra som man skjuter på för att man inte orkar ta tag i det...

Men nu tror jag att jag har tagit tag i allt det som var viktigt för att mitt liv ska bli lite lättare.

Jag har löst mina skulder o samlat allt på ett enda lån på banken o i o med sänkt mina utgifter avsevärt...

Jag har tagit tag i min sons namnbyte så nu har han mitt efternamn.

Jag har överlåtit ett mobilabonnemang till min bror.

Jag har ombokat läkartid o beställt klipptid till sonen.

Inga fler stora saker förutom en del som ska säljas.

Känns så skönt att få lite ordning på allt...

Nu återstår mitt beslut om hur jag ska göra med mitt yrkesval. Jag älskar mitt jobb som lärare men inser också att stressen o arbetsbelastningen o kravet på ständig barnvakt inte påverkar mig så bra mentalt. Jobbet som lärare kräver att ens privatliv e i balans o de kan jag ju knappast påstå att mitt e.

Bara det att jag måste ha barnvakt så ofta bara för att kunna utföra mitt jobb e en stor påfrestning. Som läget e nu har jag ingen möjlighet att få barnvakt för att ta hand om mig själv o de e tid som jag måste ha för att må bra. Har just nu ingen balans mellan arbetsliv o privatliv o så kan jag inte leva...

Vet inte än hur jag ska göra men en lista med fördelar o nackdelar e under uppbyggnad. Måste även se mig omkring efter fungerbara alternativ innan jag kan ta det slutgiltiga beslutet...

Nu ligger jag hemma o e sjuk o låter tankarna vandra fritt.

Vad e bäst för mig? Vad e bäst för min son?

Jag fortsätter fundera o hoppas att ni andra där ute mår bättre än vad jag gör.

Kramis