Kan inte sluta vara bitter o jävligt förbannad. Vet inte hur jag ska bli av med de känslorna. Vet att jag måste släppa taget men jag kan inte.....
En av mina kompisar fick en liten dotter igår och jag blev givetvis jätte glad för deras skull. Men samtidigt kommer alla känslor tillbaka. Alla mina arga känslor. Alla mina minnen.
Hur han tog ifrån mig min "lyckliga" tid på BB. Hur han kunde förvandla den tiden som skulle varit en underbar tid till nåt helt annat. Till en fantastiskt jobbig tid. Till en tid helt utan stöd, till en tid utan sömn o vila o utan hjälp. Han som borde vara den som ställde upp dag som natt. Han tog inget ansvar alls och om jag klagade över hur trött jag var fick jag bara höra detta hagel av anklagelser. Hur värdelös jag var. Hur tråkig jag var. Hur jag omöjligt kunde vara trött när jag bara var hemma o var "ledig".
Jag blir bara ARG!!! Arg för att han tog ifrån mig nåt underbart. Arg för att han tog ifrån min son sin pappa. Arg, arg, arg o bitter som fan.
Jag vill inte känna så men känslorna kommer över mig ändå. Hur ska jag sluta? Varför kan jag inte släppa taget o bara vara lycklig här o nu?
Nu börjar tanken på ett syskon komma o även här går mina tankar isär.
Jag vill att min son ska få ett syskon. Jag är övertygen att han skulle bli en underbar storebror. Men mitt ständigt dåliga samvete gentemot min son får mig att backa en aning. Jag vill inte att han ska få ett syskon som får nåt han aldrig kommer få. Jag vill inte att han ska känna att han blir älskad mindre som inte har en pappa. Jag vill inte att han ska känna sig utanför. Jag vill inte att han på något sätt ska känna att han saknar nåt.
Jag klandrar mig själv varje dag för att jag valde att skaffa barn med en så dålig pappa. För att min son fick en så dålig pappa.
Kan helt enkelt inte sluta vara bitter o arg.........
