Just nu e jag bara så fruktansvärt arg, besviken o ledsen över att de har blivit så här...
Förstår inte hur allt det underbara jag var med om i somras har kunnat sluta så här...
En sak e i alla fall säker. Jag orkar inte krypa mer. Nu reser jag mig upp o går vidare. Nu fokuserar jag på min son o på att lära mig leva utan honom i mitt liv.
Hoppet kommer alltid att leva kvar men jag kan inte gå o bara vänta på nåt som kanske aldrig kommer. Nån annan kommer jag inte att vara intresserad av men jag måste kunna leva utan honom för min sons skull.
Ingen skulle bli lyckligare än jag om han en dag vill ta upp kontakten igen men just nu lägger jag på locket.
Just nu måste jag fokusera på mig...
Kram på er alla där ute
