Så jävla rätt.
Varför är det så jävla tabu att prata om hur jobbigt det är att ha barn. Hela tiden ska det vara så underbart och mysigt. Hur mycket de än skriker och hur mycket de än bråkar så får man aldrig klaga. Alltid ska man vara så tacksam för att man har ett friskt barn och förstå att det är så det är att ha barn.....
Jag älskar givetvis min son över allt annat och skulle göra precis vad som hellst för honom precis som de flesta andra föräldrar men ibland driver han mig till vansinne.
Ibland vill jag bara gå ut genom dörren och glömma att jag har barn. Ibland vill jag bara vara fri att göra vad som helst. Ibland vill jag bara skrika. Ibland längtar jag tillbaka till den tiden då det bara var jag. Ibland så är jag bara tom.
Ingen har man att prata med. För alla är det strängt förbjudet att prata om hur jobbigt det är. VARFÖR???
Vore det inte så mycket lättare om man fick höra om hur jobbigt andra föräldrar har det?
Vore det inte ett stort stöd bara att få höra att andra föräldrar också sliter sitt hår i förtvivlan vissa stunder?
Nej i stället sitter alla bara och berättar hur mysigt det är och hur duktiga deras barn är vilket bara får en att undra om det är nåt allvarligt fel på en. Om man verkligen är en så dålig mamma???
Jag älskar min son och skulle aldrig vilja göra honom ogjord. Han ger mitt liv en mening och gör mig till den jag är. Han är anledningen till att jag finns. Han får mig alltid att le.
Men jag är bara människa. Ibland kan även jag ha en dålig dag men jag skulle aldrig skada honom....
