Vet inte vad jag ska skriva. Känns som att jag har tömt både huvud o hjärta på allt vad tankar o känslor heter...
Antar att det är en försvarsmekanism för att jag helt enkelt ska fungera i det vanliga livet utan att bryta ihop. Jag har inte råd att bryta ihop när jag har en så fin son som jag måste ta hand om. Han har bara mig o jag måste ge honom allt...
Måste väl säga att det är tur att jag har honom som tvingar mig att hålla igång.
Var på samtal på kriscentrum i veckan o hade verkligen ingenting att prata om. Kände mig helt likgiltig liksom. Helt tom. Som att jag inte orkar bry mig om nåt.
Ny börjar i alla fall jobbet i morg efter en veckas sjukdom o en veckas lov. Ska bli skönt att den vanliga vardagen börjar igen men alla 1000 uppgifter som följer med den. Blir inte mycket tid över för andra tankar då :)
Kramisar alla underbara bloggläsare
