Naiv

Jag kanske e naiv men jag tror alltid på att det kommer att lösa sig o att saker kommer att bli bättre. Jag lever på hoppet så länge det går men när jag märker att hoppet försvinner så går musten ur mig...

Min kämparglöd försvinner.

Just nu känns det som att allt går emot mig o jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det här.

När det gäller mitt jobb som lärare så har jag under lång tid kämpat i motvind med tron att den här avtalsrörelsen skulle göra situationen bättre. Jag kanske inte trodde att lönen skulle bli så mycket bättre än vad den blev men jag hade ändå hoppats på att arbetsbördan skulle bli lite lättare. Nu blev det inte så o jag känner mig bara överkörd.

Skulle så gärna vilja prata igenom det här med F som jag vet skulle förstå vad jag pratade om o jag tror att han hade kunnat hjälpa mig att ta mig igenom den här krisen. Men det går förstås inte.

Vet inte ens om han kommer ihåg mig, om han tänker på mig över huvud taget. Jag tänker på honom jämt o även om jag verkligen försöker förtränga alla mina känslor för honom så går det inte. Jag vill fortfarande ha honom i mitt liv. Allt annat e obetydligt.

Drömmer om honom så ofta o drömmarna känns så verkliga att jag ofta får påminna mig själv om att det bara var en dröm så att jag inte gör nåt dumt som att kontakta honom. I senaste drömmen gjorde han allt för att jag skulle ta honom tillbaka. Verkligen allt. O jag lät honom kämpa trots att han egentligen inte hade behövt det. Den kärlek han visade mig var precis som i somras o jag saknar det så otroligt mycket... Jag saknar honom så otroligt mycket. Har aldrig älskat någon som jag älskade honom. Som jag älskar honom.

Nu står jag här ensam utan nån att rådfråga om hur jag ska gå vidare med mitt liv.

Det ska tydligen inte vara lätt att leva men varför ska det vara så mycket svårare för en del än vad det är för andra???

Hostar mig snart in i sängen o sen får vi se vad drömmarna ger mig i natt. Nåt bra hoppas jag som kan ge mig lite extra energi inför morgondagen.

Kramis