http://www.aftonbladet.se/wendela/article12800086.ab
Förr hade jag flera vänner men med åren har antalet sjunkit till att nu endast bestå av ett fåtal bekanta som hörs av ibland.
Anledningarna till det är många och en stor del av skulden bär jag nog på själv. Så länge jag kan minnas har jag velat ha många nära kompisar som kan sitta i timmar och prata om precis allting men om jag tänker efter så har jag nog aldrig haft en enda.
Inte en enda som jag har kunnat prata med om allt....
Jag har nog alltid varit rädd för att jag inte ska duga som den jag är och att jag inte ska passa in. Att andra inte ska vilja umgås med mig. Att andra ska tycka att jag är tråkig och att de klarar sig lika bra utan mig. Att andra ska tycka att jag är tråkig.
Jag hade en bästis när jag var liten som sedan flyttade och en bästis på lågstadiet innan vi flyttade. Efter det har jag inte haft någon. Det var en tjej som jag umgicks mycket med och som jag litade på. Henne pratade jag med om allt. Om alla killar man var kär i och om rädslan för att inte killarna skulle tycka om mig. Hon gjorde inte mycket för att stödja mig.
Jag kände mig sviken.....
När jag sedan började få mer seriösa förhållanden umgicks jag hellre med "honom" än med tjejerna då det fick mig att må så mycket bättre. Under flera år var det jag som tog steget bort från mina kompisar och det ångrar jag idag.
Jag har under de senaste åren gjort ett par (inte speciellt många) ordentliga försök till att verkligen skapa nya kontakter eller återuppta gamla men det har inte gått vidare bra.
Många tycker nog nu att jag verkar som ett missfoster som förtjänar att vara ensam efter att ha "valt" det själv och kanske har ni rätt??? Kanske är det så. Kanske borde jag bara rulla in under en sten och försvinna i skuggan.
Min största rädsla är faktiskt att ni har rätt. Min största rädsla är faktiskt att mitt "X" hade rätt hela tiden när han kallade mig ful, tråkig och äcklig. Min största rädsla är att det är MIG det är fel på. Att ingen vill umgås med mig.
Den rädslan hindrar mig från att ta steget fullt ut. Den rädslan hindrar mig från att faktiskt lyfta på luren och ringa till dig. Den rädslan får mig att förbli ensam.
För tänk om du bara bekräftar min rädsla. Tänk om du bevisar för mig att det faktiskt är så.
Att jag inte duger som den jag är......
Jag tror inte att ditt ex hade rätt! Och ingen människa är för "tråkig" för att ha vänner. Ingen förtjänar att vara ensam mot sin vilja. Men det kan vara svårt att knyta nya kontakter när man är vuxen, särskilt om man haft svårt med det förr / blivit sviken. Men man måste våga försöka, för man har allt att vinna.
SvaraRadera