Kom precis hem från jobbet. Har mått relativt bra på jobbet... Ja eller bra o bra. Jag har lyckats stänga ute alla känslor o kunnat planera en hel del mer än vad jag trodde när jag åkte dit. Lillprinsen e kvar hos mina föräldrar o jag hämtar honom på dagis i morg.
Trodde den här kvällen skulle bli lite lättare än igår men jag hann inte mer än innanför dörren innan jag bröt ihop o tårarna kom igen. På jobbet vill jag hem men väl här dyker alla minnen upp o allt känns så tomt... Vill inget hellre än att få prata med dig men jag vet att jag inte får höra av mig så det ska jag inte. Vill inte göra de svårare för dig än vad det är. O jag vill absolut inte förstöra nåt mellan dig o din son...
Mamma ligger på sjukhuset men jag orkar inte oroa mig för henne just nu. Om de skulle vara nåt allvarligt så blir min första tanke att ringa dig o få stöd o eftersom jag inte kan de så lever jag på hoppet om att hon mår bra...
Vill tacka för svaret jag fick. Det hjälper mig att bearbeta att du inte längre finns i mitt liv.
Gud vad jag önskar att du låg hos mig här i soffan o höll om mig som du brukade.... Jag pillade i ditt hår o du tog av dig tröjan så att jag skulle komma åt o klia dig på ryggen. Vi har hunnit ha så många fina o underbara stunder ihop o jag saknar allt varje sekund. Jag saknar o se dig, jag saknar o höra din röst, jag saknar o känna dig vid min sida, jag saknar o pilla i ditt hår, jag saknar o skratta åt alla dina tokigheter, jag saknar o må bra. Du fick mig att må så bra...
Hur lång tid kommer detta ta att gå vidare???
Jag kommer aldrig att glömma dig o kommer alltid att älska dig men jag måste lära mig att leva utan dig o jag vet inte hur jag ska göra det...
Funderade igår på om det vore bättre att vi aldrig träffats men jag kommer aldrig kunna ångra att jag träffade dig. Du e den första som jag verkligen älskat på riktigt. Tänk att det tog mig 34 år att hitta sann äkta kärlek o så får jag inte behålla den. Så jävla orättvist...
Du brukade säga att det finns en mening med allt men jag ser ingen mening med det här. Har funderat på alla möjliga anledningar till hur det här skulle kunna leda till nåt med att må så här dåligt men jag kommer inte på nåt. Det finns ingen mening med att man ska behöva må så här dåligt...
Syrran var här igår o lämnade lite micromat, mjölk, chips o choklad. De misstänker att jag inte äter nåt o de har så rätt. Mår mest illa vid tanken på att äta men tvingar i mig nåt litet ibland. Har gått ner 2 kg på knappt en vecka. Ska man se nåt positivt med det här så e de väl att de e en bra bantningskur. Inte för att jag skulle rekommendera den o om jag fick välja hade jag hellre gått upp 2 kg o varit med dig...
Kommer aldrig släppa dig för de kan jag inte. Tror att det e meningen att vi hör ihop o jag tror att vi kommer hitta tillbaka till varandra igen. Det måste jag tro på för annars finns det ingen mening med nåt mer.
Hoppas att du hör av dig när tiden e mogen o sonen e redo för att låta dig ha ett eget liv. Jag vet inte hur många månader jag kan vänta med att höra av mig...
Ha de bäst.
Älskar dig.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar