Inte så lätt...

Det är inte lätt att vara själv...

Tankarna far runt i huvudet på mig så att jag blir alldeles yr. Vad fan ska jag göra???

Älskar jag honom eller är jag bara rädd för att bli själv? Beror hans dåliga humör på att jag alltid är på dåligt humör eller är det tvärt om? Jag vet ju vad jag tycker o jag vet ju vad han tycker...

Han säger att han älskar mig men det känns inte. Han säger att han vill vara en del av den här familjen men det märks inte.

Vet varken ut eller in......

Det är inte lätt att vara ensamstående mamma med en liten galen kille men jag kan ju inte vara sambo med honom bara för att få barnvakt ibland. Det finns det andra till.

Visst har han hjälpt till att uppfostra sonen oxå med att sätta hårdare gränser som jag är usel på men visar han honom nån kärlek eller nåt engagemang??? Sonen älskar honom men han blir stel när sambon e hemma. Han är en helt annan kille när det bara är vi två hemma. Då blir det mer avslappnat o han kommer ut från sitt rum mer.

Fan oxå att samtalet på Kriscentrum är inställt den här veckan. Jag hade verkligen behövt prata av mig om det här.

Måste även försöka ta samtalet med sambon igen. Men det är svårt. Jag vet inte vad jag vill....

Ibland är det ju bra...

Fast oftast är det nog inte det...

Fan oxå. Hade varit så mycket lättare om jag inte hade haft barn. Nu måste jag ju tänka på honom oxå. Jag vet inte vad han tycker o tänker utan jag måste ju gissa. Det enda jag vet är att jag tar ifrån honom en pappa till.

Jag är ensam hemma nu o saknar sällskap i soffan. Men är det hans sällskap jag saknar??? Jag vet inte. Klarar jag av att vara själv igen? Det är inte lätt.

Å vad händer om jag bestämmer mig för att bryta? Vart ska han ta vägen? Han har skulder hos kronofogden så han får ingen lägenhet. Hur länge måste han vara inneboende hos oss då o beslagta vardagsrummet? Jag vet inte hur det skulle gå till. Men jag kan ju inte slänga ut honom på gatan heller...

Tankarna snurrar vidare...

Önskar nån kunde hjälpa mig :(