Man känner vad man känner o det är inget man styra över...
Ni
som har läst min blogg i tidigare inlägg vet att jag fick kontakt med
en kille som jag träffade för många år sen. Jag hittade honom på
Facebook o bestämde mig för att sluta vara så jävla blyg o feg så jag
skrev till honom o berättade att jag alltid tyckt att han var så jävla
snygg.
Jag väntade mig inget mer än så o definitivt inte att han skulle börja prata med mig. Men det gjorde han..
O vi pratade mycket förra veckan.
Jag
ville inget annat än att vi skulle vara vänner o blev helt överrumplad
av vad jag kände. Trodde o planerade inte att jag skulle känna något för
honom men det gjorde jag.
Han var super gullig hela
veckan o övertygade mig verkligen om att han ville ha mig. Att han
verkligen var intresserad. Så kommer han hem till mig på lördagen o
efter det hör jag inte av honom igen. Efter två dagar bestämmer jag mig
för att jag måste få veta om han vill träffa mig eller inte så jag
frågar. Han svarar bara att det hade känts stelt...
Han gjorde mig brutalt medveten om vad det är jag vill ha o även om hur ensam jag är.
Känslan av att jag inte duger kom tillbaka med full styrka :(
Ni
säger säkert att jag visst duger o innerst inne vet jag att ni har rätt
men ändå sitter jag här själv. Ändå är det ingen av de killar som jag
verkligen har velat ha som velat ha mig. De som vill ha mig vill inte
jag ha. De som älskar mig älskar inte jag.
Hålet i
mitt inre är helt öppnat igen o jag mår så jävla dåligt. Gör vad jag kan
för att döva smärtan som håller på att riva mig sönder o samman. Håller
ihop hjälpligt på dagarna men på kvällarna brister det totalt.
Det gör så ont att jag inte vet var jag ska ta vägen...
Vill bara att det ska sluta...
Jag
vet att många tycker att jag var dum som pratade med honom men jag kan
ju inte låsa in mig bara för att inte riskera att jag ska börja känna
något. Ingen styr över sina känslor.
Vill inget annat än att stänga av mina känslor ingen så att det slutar göra så satans ont hela tiden.
Snyft!!!
Vet inte riktigt vad jag ska säga så jag skickar en massa styrkekramar.
SvaraRaderaJag känner igen mig lite i dina ord. Så där hade jag det också för 2,5 år sedan. Sedan bestämde jag mig helt enkelt för att sluta vänta/leta efter den stora kärleken och istället lägga all energi och tankar på mig själv... Och vips så stod han bara där med ett bländande leende.
SvaraRaderaJag lovar dig att det kommer att hända dig också. Kanske inte idag eller imorgon, men när du minst anar det :)
Jag håller med Frida helt och hållet. Både du och jag jagar fel sorts kärlek och dom enda som förlorar på det är vi. Vi stänger dörren mot sann kärlek, när det vi verkligen behöver är att börja tycka om oss själva.
SvaraRaderaVi vill för mycket, men gör det på fel sätt.
Kram <3