onsdag 15 augusti 2012

Dödläge

Så känns de i alla fall...
Vill inte vara här o nu o vill inte framåt heller. Vad hjälper de att längta efter morgondagen när den inte kommer att vara bättre än idag. Hittills blir bara dagarna värre o värre. Ju längre tiden går sen jag hade kontakt med F desto värre mår jag.
Har aldrig mått så här dåligt o då har jag ändå haft ett par riktigt djupa svackor i mitt liv... Men jag har o andra sidan aldrig mått så bra heller som jag gjorde med F.
Vad finns de för mening med nånting om man inte får vara med den man älskar???
Har funderat mycket på det valet han gjort o även om jag i viss mån förstår varför han tog det så skulle jag aldrig kunna göra det själv.
Om jag valt bort min första riktiga kärlek vilken sorts mamma skulle jag blivit då??? Inte en bra i alla fall. Jag hade troligen blivit en bitter o tråkig mamma...
Men vad vet jag? Ingenting tydligen... Jag trodde att det vi hade skulle vara för alltid o att vi skulle gifta oss på Söderstadion. Jag trodde att turen äntligen hade kommit till mig. Så fel jag hade.
Jag vet inte vad han tänker eller vad han känner. Jag vet inte om han gett upp allt hopp eller om han liksom jag har ett hopp kvar om att de ska kunna bli vi igen...
Jag vet ingenting förutom att jag inte kan leva så här... De går bara inte... O jag ser ingen ljusning. Ser inte att de ska kunna kännas bättre någonsin. Kommer aldrig hitta nån som honom igen. Vill inte hitta nån annan...

Har ingen framtidstro alls o de känns så ofantligt tomt att de känns som att hjärtat ska sprängas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar