Jag vill så otroligt gärna ha ett barn till o jag vill ha det nu. Det är svårt att beskriva sin längtan för nån som inte varit där själv. Men jag känner mig så hemskt sviken just nu då sambon verkar ha ändrat inställning helt.
Han var det som tog initiativ till att jag skulle sluta med p-piller. Han var den som tyckte att vi skulle låta bli att tänka på det o ha sex som vanligt utan att tänka på om jag blev gravid eller inte. Blir det så blir det var hans motto.
Blir det så blir det- lät väldigt bra tyckte jag o jag har verkligen försökt att inte tänka så mycket på . Inte hoppas så mycket varje gång mensen varit på väg. Men tanken finns ju där ändå hela tiden o besvikelsen när mensen kommer kommer som ett brev på posten trots att jag försöker att stänga den ute så mycket jag bara kan.
Nu har det gått ett halvår o jag är fortfarande inte gravid o tankarna på att nåt e fel börjar dyka upp.
Tänk om min abort förra året gör att jag inte kan bli gravid igen?
Den här månaden ville jag verkligen försöka pricka in ägglossningen så att jag visste att chansen var så stor den kunde bli. Så jag visste om jag kunde hoppas eller inte. Men vad händer då när jag igår försökte förföra min man??? Jo han skjuter undan mig o ber mig lägga av med min "bebisfixering". Han avvisar mig helt kallt o vill fortsätta titta på TV. Om han bara varit trött hade det varit en helt annan sak men han var tvungen att ta upp att det är bättre att vänta med sex tills inte chansen är så stor för att jag ska bli gravid.
Jag trodde att han ville ha barn. Jag trodde att vi var överens.
Nu sitter jag här på jobbet o känner mig väldigt ledsen o oattraktiv som inte ens kan förföra min man. Ledsen för att jag inte kan hoppas den här månaden heller då vi missar ägglossningen igen. Ledsen o avvisad.....
Gråt med mig :(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar